Min första akupunktur upplevelse
Jag bestämde mig för att ge akupunkturen en chans. Traditionell kinesisk akupunktur som jag blivit rekomenderad. Jag hade bokat tid hos dr. Emma på Jönköpings kinaterapi och jag påminde mig själv på vägen dit att möta denna sortens alternativa behandling med ett öppet sinne.
Jag fick sätta mig mittemot Emma vid hennes skrivbord för att börja med en konsultation. Redan här fick jag uppleva något jag inte varit van från den svenska vården. Istället för att sitta och berätta min historia från början till slut (som jag gjort 56 gånger innan), räckte det med att jag nämnde kort om mitt tillstånd för att Emma sedan skulle ta över. Hon ställde ja och nej frågor som jag fick svara på och det var som att någon annan berättade för mig det jag försökt förklara för alla läkare det senaste året. Hon kan det här, tänkte jag för mig själv. En person med sån koll när det gäller mitt tillstånd har jag aldrg träffat innan.
Sen var det dags för behandlingen. Jag fick sitta med ett lakan lindat om mig medan Emma började känna på min hals och axlar. Hon lyfte min hand och kände på pulsen över handleden med tre fingrar. Slog lite lätt med fingrarna och började sadan ställa lite frågor till mig.
"Brukar du ha kalla fötter?" ja.
"Framförallt på kvällarna?" ja.
"Det känns som att du varit energilös en period. Lite ledsen kanske, trött, sover mer än vanligt? Ja, ja och ja.
"Har du huvudvärk ofta? Migrän? I samband med mens?" Ja precis så.
Emma bad mig lägga mig på massagebänken. Hon började stryka mig över ryggen en stund innan hon sedan klättrade upp på sängen över mig och fortsatte massagen ståendes på mig. Jag kände hur fnittret bubblade upp inom mig. Öppet sinne Emilia, påminnde jag mig själv om. Ta dig samman nu. Emma började trycka på olika punkter över min rygg och i sama stund som hon frågade mig om det gör ont i magen högg och strålade en intensiv smärta rakt över livmodern djupt i bukhålan. Skrattet byttes ut mot tårar som började trycka på.
"Lägg dig på rygg är du snäll" bad hon och började sedan stryka över mina tinningar och slå lätt över huvudet. Efeter det var det dags för nålarna. Emma satte en nål i handen, en i underarmen, två över smalbenen och en i foten. Efter att hon satt lika på vänster sidan på min kropp la hon filtar över mig, klappade mig i pannan och berättade sedan för mig att nu skule jag somna så kommer hon och väcker mig om en stund.
När Emma stängt dörren om sig känd ejag mig plöttsligt lite dåsig och trött. Nålarna i händerna gjorde lite ont och efter några sekunder började jag domna bort i fötter och händer. Det kittlades över huden och innan jag visste ordet av det växktes jag av att Emma kom in igen. Hur länge sov jag? Jag vet inte.
Väl tillbaka vid hennes skrivbord förklarade Emma att jag hade en stor obalans i kroppen. Hon menade att kroppen ständig kämpar mot hormoner, förändringar i bukhålan och smärta och behöver "hjälp" på vägen för att kunna balansera sig. Hon gissade (än en gång) rätt och frågade om jag känner smärtan ut i ländryggen? Kanske ner i benen? "Det är inte för att du har problem med ryggen utan det kommer från magen. Från dina äggledare som verkar vara helt ihopskrumpna.
Du behöver komma hit minst två gånger i veckan. Det ska räcka med 10 gånger. Bestämmer du dig för att göra det här måste du lyssna på mig och sammarbeta även hemma. Gör du det lovar jag dig at jag kommer att göra allt jag kan för att befria dig från den här smärtan. För att vara ärlig så komme rjag inte kunna bota dig, men dt vet du säkert själv. Däremot garanterar jag dig att jag kommer göra allt jag kan och jag komme rinte sluta tills förrän du känner förbättring!
När jag gick därifrån kände jag mig både överraskad, förväntansfull, kritisk och osäker. Det skulle innebära mycket pengar att göra det här och funkar det verkligen. Är det magi eller är hon verkligen så säker, duktig, kunnig och fantastisk som hon verkar?
Pratade kort med mamma och Viktor när jag kom hem. Efteråt fanns det ingen återvändo, jag kommer att göra det här. Ge det en chans. Det är inte bara jag som är desperat vid det här laget. Min familj och min sambo är det också. De skulle kunna lägga alla pengar i världen för att jag ska må bra. De ser vad Endometriosen gör med mig varje dag.
Sagt och gjort. Min intensivbehandling kommer att börjar på måndag och hålla på under hela Februari.
Alternativ behandling
När man inte fått den hjälp man behver från sjukvården får man ta saker i egna händer och söka efter alternativ. Jag har fått många tips och råd från andra kvinnor med Endometrios som delat med sig av sina erfarenheter. Jag har dels börjat äta extra D-vitamin. Något som många upplever att minskat smärtan. Jag har ätit kosttillskottet i 4 vckor nu och känner lite lindrigare värk men kan inte sätta fingret på om det är en tillfällighet eller om det faktiskt beror på D-vitaminen.
En annan sak jag fått tips om är att testa akupunktur. Det är egentligen en behandlingsform jag inte har en aning om hur egentligen funkar. Jag har ingen erfarenhet av det alls. Det jag vet är att många faktiskt blivit hjälpta av det. Kvinnor med gynekologiska problem så som mensrubbningar, buksmärtor, växande cystor och svårigheter att bli gravida.
Man är så desperat i det här läget, att man greppar tag i varje tråd man får. Allt blir lixom värt en chans. Vad som helst, bara man kan få slippa det här. Därför har jag nu bokat en tid för akupunktur redan nästa vecka! Jag är spänd och förväntansfull och mina förhoppningar är att få hjälp med smärtorna jag går med varje dag.
Så här skriver de själva om akupunktur som behandlingsform för just Endometrios.
"Endometrios är en vanlig och svår gynekologiskasjukdom, också en av de viktigaste skälen som bidrar till kvinnlig infertilitet. Västerländsk medicin använder kirurgi och hormonbehandling, vilket ger ofta amenorré, endokrina störningar, kirurgiska komplikationer. Detta kraftigt minskar livskvalitet, och lätt till återfall, har ektopisk livmoderslemhinnan en stark förmåga att plantera, vilken kan plantera, infiltrera och växa i flera delar av kroppen, så endometrios kallas "benign gynekologisk cancer."
Traditionell kinesisk medicin forskar endometrios ur punkten på kroppens balans. Vi finner att förekomsten av endometrios har en gemensam orsak, medan den har nära anknytning till patientens kropp.
Riktat mot dessa egenskaper börjar vi från kroppens konditionering, å ena sidan balansera kroppens Yin och Yang, å andra sidan aktivt förbättra symtomen vid endometrios, såsom svår dysmenorré, mer menstruationsvätska, menstruella huvudvärk, trötthet, upprepade förkylningar under menstruation, näsblödning, i slutändan uppnås effekten att eliminera symtom, förbättra livskvaliteten, och för kvinnor som vill vara gravida kan också främja sin graviditet. Ännu den viktigaste är att kinesiska örter och akupunktur är båda naturliga behandlingar utan biverkningar, och kommer inte att upprepas efter förbättring."
Vad tror ni?
Åtskilliga (!) läkarbesök
Sjuksköterskor med specifikationer, barnmorskor, läkare, gynekolog, specialister, undersköterskor, urolog, psykologer, överläkare.
Jag har träffat dem alla. Jag har fått remisser och recept. Jag har upprepat min historia åtskilliga gånger, blivit undersökt om och om igen. Blodtryck, urinprov, gynnundersökning, blodprov, cell prov. Det har varit samtal hit och dit, jag har skickats vidare från läkare till läkare. Jag har väntat i månader på nya tider, fått återbud. De har tappat bort journaler från mina besök, dubbelbokat tider och skickat hem mig pga förseninar.
Jag har träffat läkare som inte säger någonting och jag har träffat läkare som skrattar mig rakt upp i ansiktet. Jag har fått höra det västa och jag har fått känna mig obetydlig och bortglömd och dömd. Man har sagt att det inget finns något fel och man har sagt att jag kan vänta mig det västa.
Någonstans på vägen har jag tröttnat. Tappat förtroendet på något vis. Gett upp lite. Ingen kan hjälpa mig, de skickar mig bara vidare till nästa person. Idag ska jag till Gunvor, sköterska med specifikationer, och jag vet inte ens vad jag ska säga till henne. Jag har rabblat allt så många gånger och för varje gång tappar jag bort något, glömmer, historien blir lixom kortare och kortare för att jag inte orkar ta upp allt.
Jag väntar på en tid i flera månader, går till läkaren tillslut och går där ifrån med en tid för uppföljning tre månader senare. Framtills dess vet jag inte vad jag ska göra. Vänta på provsvar som aldrig visar på något. Vad väntar de på? Min sambo och familj brukar fråga vad de sagt på mina läkarbesök och varje gång vet jag inte riktigt. Inget konkret, inget vettigt och aldrig något som egentligen är till någon hjälp.
Om en halvtimme ska jag dit igen, fråga mig igen då och håll tummarna för att jag kan ge något svar denna gång.
Allergisk reaktion av morfinet
En cysta hade spruckit och jag hade fått morfin för smärtan. Klockan hade blivit 01.15 och jag skulle äntligen få lägga mig och försöka sova 4,5 timme innan klockan skulle ringa för jobb. Det jag inte visste då var att min mardrömsnatt inte tagit slut än.
Jag kände mig utmattad och utslagen. Jag hade ett svagt illamående och en tendens till yrsel. Mina ögon kändes grumliga och händerna var bortdomnade. Jag hade aldrig fått morfin innan så jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Sköterskorna hade förvarnat mig att det var en stark tablett jag hade fått och att jag kunde komma att känna mig lite dålig av den. Jag låg och vred och vände på mig. Kände mig illa till mods, orolig. Jag kunde inte sätta fingret på om jag var illamående eller om det gjorde ont.
Efter en stund började magen svullna upp. Det sved under revbenen på mig. Tankarna snurrade i huvudet. Kan morfinet påverka magen? Kanske behövde jag gå på toa? Jag gick dubbelböjd till badrummet och la mig på golvet där. Alla som känner mig väl vet att det är där jag hamnar när jag är sjuk eller har ont, -på golvet. Jag kände hur svullnaden började sprida sig upp under bröstkorgen. Jag började andas tyngre. Nu gjorde det riktigt ont i magen och tårarna rann. Smärtan i magnen precis under revbenen var fruktansvärd, nästan värre än det jag känt i bukhålan någon timme tidigare.
Det var av någon blandning av gång och krypande som jag kunde ta mig till sovrummet och väcka Viktor.
-Prata med mig, bad jag. Säg vad som helst! Få mig på andra tankar innan jag svimmar.
Jag tänkte att det berodde på morfinet. Att det troligtvis var en normal reaktion. Jag försökte söka på telefonen om det var någon vanlig biverkning, eller något de varnade för. Mina händer skakade och jag såg nästan inget längre på ögonen. Jag fick lägga ner telefonen igen.
-Nu kräks jag igen, sa jag till Viktor och tog mig till badrummet. Min röst lät väldigt hes och halsen var svullen. Viktor tröstade mig och påminde mig att andas lungt. Jag började bli lite dåsig i brist på tillräckligt av syre och den sinnessjuka smärtan i mig gjorde det inte bättre. Nu började jag bli rädd. Efter vad som kändes som en evighet somnade jag tillsist utslagen på knä med pannan i golvet. När jag vaknade hade det släppt lite. Jag hade ett stort rött märke i pannan och mina ben under mig var bortdomnade. Jag lyckades ta mig till sängen och såg på klockan. 04.58, om en halvtimme ringer väckarklockan.
Jag överlevde det här, bäst att leta fram sina sista superkrafter så att man överlever arbetsdagen också.
Undersökning och morfinbehandling
Det hade gått en timme sen smärtan blivit värre. Vid det här laget började jag känna mig utmattad. Värken höll en jämn nyvå och lät mig aldrig vila. Johan, min läkare som just hade kommit in där jag låg på akuten ställde några standardfrågor och bad mig sedan sätta mig i gynstolen för att bli undersökt. Hur jag skulle kunna ligga där när jag helst ville kura ihop mig var för mig omöjligt men på något sätt lyckads jag ändå få upp mina ben och läkaren skötte allt snabbt och bra.
På ultraljudet kunde Johan se ett område med vätska och han misstänkte snabbt att jag troligtvis haft en växande cysta som idag spruckit inom mig. På min vänsta äggstock kunde han se ännu en cysta och mätte den till knappt 2 cm. Som läkare alltid säger så var det inget farligt men han förstod att jag måste ha väldigt ont om det varit en cysta som spruckit. Den lilla cystan kommer förhoppningsvis lägga sig av sig självt menade han.
Han pratade fram och tillbaka om vilken smärtlindring jag skulle få och bestämde sig tillsist för att ge mig morfin. Sagt och gjort, 20 minuter senare låg jag med grummliga ögon och svag yrsel, men smärtan hade lagt sig.
Jag pratade kort med mamma i telefonen, delade några sista ord med Johan och fick sedan med mig mer morfin i handen som jag skulle ta, ifall det skulle hända igen. Sedan var det äntligen dags att åka hem.
Äntligen fick jag mitt återbesök
Nu. Ett halvår senare. Efter 6 månaders väntan. Efter flera ändringar och framskjutningar hit och dit har jag äntligen fått träffa min läkare. Maria, överläkare på kvinnokliniken. Läkaren som opererade mig där i början av Maj.
Jag har träffat flera olika läkare under hösten, blivit bättre och sämre, undersökts och fått mediciner men hela tiden har jag väntat och strävat efter det här. Att få träffa MIN läkare. Någon som kommer kunna finnas där, och känna till och veta min historia. Jag har insett att det kommer att bli många läkarbesök framöver, under lång tid framöver och det känns skönt att känna att man har SIN läkare, samma person varje gång. Någon jag kan lita på och vända mig till. Sjukdomen är något jag kommer ha hela mitt liv och Maria kommer vara min kontaktperson.
Vi pratade länge. Gick igonom allt från start till hur det är idag och även hur det kan komma att bli i framtiden. Hungjorde en grundlig undersökning på mig. Tog cellprov på livmodern, undersökte med utraljud och skickade även vidare mig till labbet där det togs ytterliggare 4-5 prover på mig. Vi pratade om mina symtom. Om min trötthet och nedstämdhet. Om mina smärtor och illamående. Om blödningar och andra förändringar i kroppen. Jag var stenhård, hon skulle få veta allt! Hon skulle få veta vad jag upplever alla dagar i veckan. Hur det är att leva med den här (ursäkta) skiten!
Maria reagerade skarpt på min nedstämdhet och sa att det ofta finns ett samband mellan smärtan och depressionen och att många med Endometrios lider då och då av depression. Hon skickade en remiss till en läkare som ska få "utvärdera" mitt tillstånd. Hon pratade om att jag ev bör äta tabletter för det.
Prover tog också för att se om jag har brist på något ämne som kan göra mig tröttare. Svar får jag per post framöver.
Så skickades jag hem. Mer än så kan hon inte hjälpa mig. Det finns inget botemedel för sjukdomen och starkare mediciner för smärtan vill hon inte ge mig. Det är inte hälsosamt. Hon vill fokusera på att göra mig piggare psykiskt så kanske jag kommer att kunna hantera det bättre menar hon. Jag får vänta och se. Till viss del känner man sig hopplös, som att ingen hjälp finns. Som att det är kört. En annan del av mig känner att det endå känns bra. Jag har lärt mig leva med det här nu och blir det värre har jag något att söka vård hos. Jag är inte helt utelämnad till olika, okunniga, läkare längre. Jag har min.
Fruktansvärt oprofessionellt bemötande på sjukhuset
Fortsättning av läkarbesöket ..
Gynekologen ville alltså diskutera mitt fall med en kollega och gick ut genom dörren. Efter en stund stormade en kvinna in i salen. Stannade upp och tittade på mig där jag satt utan trosor, nyligen undersökt. Utan att varken säga hej eller presentera sig stormade hon förbi mig och utbrast:
-Jag vet inte vad du vill att jag ska göra?! Jag kan inte göra så mycket. Du är varken min patient eller mitt ansvar, jag jobbar inte jour, jag har full mottagning nu klockan ett och behöver äta mat.
Jag tittade förvånat på min gynekolog och sedan på kvinnan som stod framför mig. Pratar hon med mig? Jag har väl inte tvingat henne till något, inte ens frågat efter henne. Vad menar hon? Hon fortsatte upprört..
-Jag kan inte starta en utredning på dig eller behandla dig. Det är Marias ansvar som opererade dig. Du är ju i utredning redan, vad kan vi göra då?
Gynekologen klev fram och berättade att jag hade svåra smärtor och var väldigt öm. Att jag opererats i Juni.
-Ja, jaha! Vill du ha smärtstillande menar du? Det kan vi väl ge dig medan du väntar på att få träffa Maria om det är det du vill ha?
Jag hörde hur jag nästan ropade JA TACK till henne. Vad som helst. Gör vad som helst, jag står inte ut med den här smärtan mer. Kvinnan började läsa ur min journal. Mumlade irriterat för sig själv. Läste högt och skakade på huvudet som om hon tyckte att det hon läste var hopplöst, eller kanske komiskt.
-Diklofekak och Alvedon. Haha, ja då vet jag inte vad jag ska ge dig. Du äter ju den högsta smärtstillande vi får ge. Inte mycket mer vi kan göra då. Då får vi ge dig GnRH angonister (hormonsprutor) om det inte hjälper med smärtstillande. Då finns det inget annat. Så då får du ta det och hamna i klimakterie. Då får vi ta och slå ut dina äggstockar helt och hållet. Slå ut allt så att det inte gör ont men du får du räkna med andra klimakteriebesvär. Så får vi göra tills du vill bli gravid. För då kommer inget att fungera så du kan bli gravid men det är väl det ända vi kan göra idag tills du vill ha barn.
Jag såg på henne. Allt låter som en börda. Som ett hopplöst fall. Jag började hålla med henne. Jag är inte hennes patient, så kan hon gå nu! Jag svarade att jag inte vill ta de där sprutorna. Jag är rädd för vad de gör med mig kropp.
-Jaha, då får du väl se till att bli gravid då. Det kan ju också hjälpa mot dina smärtor. Svarade hon tillbaka och skrattade. Hennes kroppsspråk var ryckig och hennes röst vass och hög. Hon gick fram och tillbaka i rummet flaxade med armarna och skrattade och skakade på huvudet om vartannat.
Bli gravid. Hon om det inte var en big deal. Klart att jag vill bli gravid en dag men det kommer aldrig vara av den anledningen för att bli av med mina smärtor. Då kommer det vara för att jag vill ha barn, för att jag har längtat och önskar och försökt länge. För att jag är redo att bli mamma, för resten av mitt liv. Hon fick det att låta som om det bara var en tillfällig lösning på problemet.
-Då kan vi hjälpa dig. Om du ska bli gravid. Vi kan ta reda på när du har ägglossning, om du har regelbunden mens. Har du det?
-Jag har inte haft regelbunden mens sen mina symtom förvärrades för nästan ett år sedan. Jag har inte haft mens överhuvudtaget sen förra julen!
Hon stannade upp och tittade på mig. Började flaxa upprört med armarna igen och utbrast;
-Jaha. Ja då förstår jag inte hur du ska kunna bli gravid! Då vet vi ju ingenting om vad som händer i din kropp över huvudtaget! Hur ska vi då veta när ägglossning är? Det kan vi ju inte! Då kanske det är dags för dig att ta den där sprutan ändå för du vet man ju aldrig hur lång tid det kan ta om det ens går. Det kan ju vara svårt som det är med endometrios och graviditet och dessutom verkar inget vara i sin ordning med ägglossning eller något alls i dig. Då tycker jag att du tar sprutorna om du kanske ändå inte kan bli gravid än. Inget verkar ju vara i sin ordning i dig. Så hade jag gjort, men nu är det inte jag som bestämmer det, du är ju inte ens min patient. Du får ta det med Maria.
Så lämnade hon rummet och gynekologen ursäktade sig och förklarade att hon verkade stressad.
Jag stirrade in i väggen. Tårarna bubblade upp inom mig. Tryckte på. BAAM!! Nu var det sagt. Ingenting är i sin ordning inom mig. Hur ska jag kunna bli gravid! Hur ska jag kunna få bebis i framtiden om jag inte ens hade ägglossning? Det var som ett slag i magen. Smärtan fanns inte ens mer. Nu var det återigen rädslan som var starkast. Jag var arg och ledsen och upprymd. Hur kan någon få säga så till mig? Jag sitter och berättar för henne att jag önskar barn i framtiden och hon säger att jag har alla odds emot mig. Skakar på huvudet åt mig Som om jag vore dum som ens tänkte tanken. Som om hon tyckte att jag var naiv och outbildad. Med ingen koll på läget.
Nu är det svår att tänka på annat. Hon har dömt mig redan och även om jag vet att det inte behöver vara sant så finns inget annat i huvudet på mig. Kommer jag inte kunna bli mamma ? Är det sant?
En jourtid och läkarbesök.
Jag blev alltså hemskjutsad från jobbet i måndags efter att smärtorna förvärras ännu mer sen helgen. Jag försökte så gott det gick men tillslut, efter ett otroligt stöttande från mina kollegor sänkte jag min stolthet och gjorde vad kroppen försökate säga till mig -åkte hem och vilade. Jag somnade direkt och sov 4 timmar och sedan 2 timmar till. Tröttheten tog aldrig slut och smärtan var så intensiv. Senare på dagen när jag insett att det snarare blir värre än bättre ringde jag sjukvården. De rekommenderade mig direkt att komma in på en akut/jour tid dagen därpå, alltså igår.
Återigen de där rosa väggarna. Hiss T, våning 8, väntrum grön. Vid det här laget hade jag så ont att det strålade genom hela höften när jag satt ner. Jag fick helt enkelt stå både i väntrummet och framför läkaren när jag slutligen fick komma in. Jag hade övat framför Viktor vad jag skulle säga för att komma ihåg allt. Endometrios, opererats 10 Juni, smärtor hela sommaren, trötthet och utmattning, illamående, rödflammigt bröst och ansikte, förvärrade smärtor, Cerazette, Diklofinak och Alvedon, samlagssmärtor, värk och yrsel vid urinering och tarmtömning, sover 11 timmar/dygnet, feberkänslor. Gynekologen antecknade och frågade och lyssnade. Hon tog urinprov, graviditetstest och stickprov. Urinprovet visade +2 vilket kan innebära infektion (svar under veckan) och grav-testet var negativt.
Hon gjorde en gynundersökning, kände och klämde och konstaterade att jag var väldigt öm. Undersökte mig med ultraljud, tog kort på äggstockar och livmorder och bad mig sedan vänta medan hon diskuterade mitt fall med en kollega. Det kändes som om jag var tillbaka till den 3 maj. Snart kommer väl någon specialist in och ger mig ännu en diagnos.
(Här kommer vi till en del i händelsen som jag låter få ett eget inlägg och hoppar nu direkt till slutet av läkarbesöket).
Läkaren gick ut genom dörren och gynekologen avslutade det hela. Jag fick en ny medicin utskriven och hon satte upp mig för en telefontid med min operationsläkare Maria (när det skulle bli skulle jag få information om på posten) och slutligen informerade hon mig om att hon ringer mig om det visade sig vara någon odling på mitt urin som nu skickats på labb. Jag rekommenderades att vara hemma minst en vecka och blev det inte bättre skulle jag höra av mg för läkarintyg och sjukskrivning ännu längre.
En hel timme hade jag varit där inne nu hem och vila.
Både fördelar och nackdelar
Nu hade vi en del att tänka på. Hur skulle jag göra? Jag kunde ju inte annat än tycka att det verkade som en ren befrielse att kanske få slippa smärtan men skulle det vara bättre med värmevallningar och humörssvängningar? Inget av det lät särskilt lockande. Det hade varit en tuff sommar med ständig värk men på något sätt hade jag lärt mig att leva med det.
-Du ska inte behöva ha ont hela tiden, upplyste folk mig om. Nej, jag ska inte behöva ha ont men det betydde inte att det inte var så ändå. Jag hade ont, fast jag inte skulle behöva ha det och kanske var det något jag skulle komma att ha länge. Kanske alltid.
Jag slets mellan längtan efter en dag utan värk och rädlsan för vad tillfälligt klimakterie skulle kunna innebära. Allt onormalt, alla avvikelser och allt ta bort eller tillföra lät osunt för kroppen. Nya hormoner, färre hormoner, stoppa cykeln och starta om cykeln. Allt lät som om det bara kommer att förstöra det kroppen ska klara av själv. Att ta bort något som kroppen måste ha för att ägglossning och cykel ska fundera som det ska för att sedan återskapa det lät svårt.. och dumt.
Jag vågade inte chansa på att sätta kroppen i en sån obalans utan tackade tillsist nej till sprutorna och utredningen fortsätter för hur de ska kunna hjälpa mig på annat sätt.
Någon som har någon erfarenhet av sprutorna?
Att försättas i tillfälligt klimakterie
Jag opererade mig i Juni och i Augusti fick jag äntligen komma tillbaka för ett återbesök. Hela sommaren hade då varit ett enda långt väntande. Jag hade kämpat mig igenom smärtor, trötthet, konsiga blödningar och flytningar samt en väldigt tuff depression. Min läkare hade tagit semester, där av min långa väntetid. I Augusti sattes jag äntligen upp för återbesök men av olika anledningar slutade det med att jag tillsist träffade en ersättare för min läkare Maria.
Jag ropades in till hennes patientsal och hon började ställa frågor om min sjukdomshistoria samtidigt som hon läste anteckningar från operationen som Maria vidarebefodrat. Efter många frågor och många minuter så stannade hon plöttsligt upp och sa.
-Emilia. Jag förstår inte. De smärtor och symtom du beskriver för mig stämmer inte i förhållande till vad Maria skrivit att hon kunde hitta under operationen. Du hade väldigt små härdar och du beskriver väldigt svåra symtom. Det är så Endometrios brukar vara - inte alltid i proportion till storleken. Dina knottror verkar vara väldigt aktiva.
Jag tittade på Viktor som satt bredvid mig. menar hon att hon inte tror på mig eller tycker att jag överdriver eller menar hon att det är något som är vanligt. Som vanligt förstod jag inte ens hälften av vad hon berättade.
-När har ni tänkt skaffa barn Emilia?
Jag tittade på Viktor igen. Vi har ju tagit upp det här ämnet många gånger men aldrig kommit fram till något mer än att vi båda vill ha barn, någon gång. Eller ja egentligen snart, snaras,t men det är ju jobb och läge som spelar in. Jag har pratat om resa och sitter fortfarande utan fast jobb.
Vi har pratat om oss som ett par och jag måste säga att även om ett år (tiden vi träffats) låter som en kort tid så har jag aldrig varit säkrare på min sak. Jag älskar honom. Alla dagar i veckan. Jag älskar honom verkligen. Han gör mig glad och trygg och lycklig. Han gör mig modig och stark. Det var ett år sedan vi träffades men vi har väntat på varandra längre än så. Viktor kommer bli en underbar pappa till mina barn en dag men när det blir, det är det vi aldrig riktigt kommit fram till.
-Egentligen tycker jag att du är för ung men det känns som att det bästa för dig är att ta hormon-sprutorna. Det kommer att pausa cykeln och försätta dig i ett tillfälligt klimakterie. Du får bestämma själv om du vill ta dem men det skulle nog hjälpa dig med dina smärtor. Om ni inte vill ha barn snarast så är det nog det bästa. Hem och fundera på det. Tills dess vill jag att vi gör några andra tester så hörs vi av senare.
Pausa hela cykeln. Stoppa ägglossning. Tillfälligt klimakterie. Inte ha barn snarast. Tänka på det.
Undersökning hos urologen
Det var alltså till kirurgimottagningen, urologi jag skulle till denna gång. För att undersöka urinblåsan efter ytterliggare endometriosförändringar. Som de flesta andra arbetsplatser så saktas arbetsrutinerna ner under semester även inom vården. Jag som opererades strax innan semestertiderna fick gott vänta på att läkarna skulle komma tillbaka efter sommaren innan jag fick komma på återbesök. NU, tre månader senare har utredningen äntligen påbörjats för att hitta anledningen till mina forsatta smärtor.
Först och främst ska jag alltså få min urinblåsa undersökt. Jag har sen 8 veckor tillbaka fått starkare smärtor när blåsan är full och efter att jag kissat. Smärtorna sitter i bukhålan, långt fram (påminner om mensvärk). Jag känner mig också febrig och yr om jag blir väldigt kissnödig. Jag måste tömma blåsan minst en gång i timmen för att inte vara tvungen att sätta mig ned då det känns som att jag ska svimma i värsta fall.
Endometriosförändringarna sätter sig oftast på utsidan av organen men kan också i vissa fall tränga igenom organen. Läkarna kallar det då för "Steg 2" av sjukdomen eller Adenomyos. Steg två kan vara svårare att operera bort och man lider större risk för att behöva ta bort organ. Under operationen undersöktes alla organ noggrant för att utesluta fler endometrioshärdar någon annanstans än på livmodern men nu vill min läkare även gå in på insidan på urinblåsan för att utesluta även där.
Jag anmälde mig i receptionen med mitt frikort, som tyder på att jag börjar bli stammis här på sjukhuset. Efter 40 minuters väntetid var det äntligen min tur. Jag fick träffa urologen och berätta lite kort om mina symtom och uppmanades sedan att ta av mig alla kläder på underkroppen och lägga mig på sängen. En sköterska la en lokalbedövning över urinrörets öppning. Jag svalde och tittade upp i taket. Det här kommer bli obehagligt. Hur ska de få in de där instumentet i en så liten öppning?!
Jag skulle ha hälarna ner i dynan och knäna böjda. Bredvid mig stod en stor skärm och urologen sa att jag gärna fick titta jag också. Jag tittade upp i taket igen. 1, 2, 3, 4, 5 räknade jag för mig själv. Koncentrerade mig på att inte tänka på obehaget. De tömde blåsan med kateter och sedan fyllde de upp med saltlösning. Urologen styrde instumentet fram och tillbaka och kollade länge och noga. Han stannade upp ett par gånger. Bad sköterstan tömma blåsan och fylla den igen. Hon använde ett annat instrument som sög ur vätskan och vid ett tillfälle stötte de emot urinblåsans vägg och en väldig smärta högg inom mig.
Snart var det färdigt och urologen bad mig sätta mig på stolen framför honom. Han kunde inte se något konsigt eller något som tydde på att smärtorna orsakades av någon urologisk orsak. Han skickade ett svar till min läkare och jag fick åka hem i väntan på tid för annan undersökning. Fortfarande ovetandes om vad som kommer att hända härnäst.
Snart har jag prickat av hela listan
Jag tar ett djupt andetag och går in genom huvudentren. Jag stannar vid den stora översiktstavlan med alla sjukhusets avdelningar och börjar läsa. Jag fastnar flera gånger i listan. Känner igen mig. Det är ju inte första gången jag ser de här rosa väggarna, känner doften av handsprit och läser på den här tavlan.
Gyn/ungdomsmottagningen. Det var hit jag gick för att försöka få hjälp första gången här i Jönköping. Under gymnasietiden hade jag ett flertal gånger gått till Faluns ungdomsmottagning för att få hjälp med mina extrema menstuationsmärtor innan jag tillsist fick p-piller utskrivet (vilket lindrade smärtan något). Jag sökte också hjälp där när jag började få mensperioder upp till 3 månader. Här i Jönköping sökte jag hjälp för knappt ett år sedan. Min mens hade slutat komma och jag fick mer och mer ont i bukhålan. Jag fick fylla i ett frågeformulär och blev undersökt flera gånger. Jag lämnade cellprov och urinbrov. Blev undersökt med ultraljud och fick kliva upp i gynstolen 4 gånger framför 4 olika barnmorskor innan jag slutligen skickades vidare till nästa mottagning (utan hjälp).
STD-mottagningen. Det var hit de skickade mig för att utesluta könssjukdomar. Även här skickades jag hem efter att de sagt att allt var i sin ordning och inga prover visade på någonting. Jag började känna igen de där blickarna och de fåniga flinen ge ger mig när allt verkar vara i sin ordning och att jag kan åka hem och vara lugn. De verkar glömma en detalj bara -mina symtom kvarstår!
Blodcentralen. Här lämnades flera behållare med blod. Allt såg bra ut.
Kvinnokliniken. Det var här jag tillslut fick min diagnos efter att jag själv ringt och bönat och bett om att någon skulle ta mig på allvar och inte bara skicka iväg mig till nästa ställe eller ännu värre, skicka hem mig.
Dagskirurgienheten. Hit fick jag en remiss för titthålsoperation, Lapraskopi.
Jag läser vidare. Där. Kirurgimottagningen, urologi, det är dit jag ska nu. För ytterliggare undersäkning. Denna gång ska en urolog gå in genom urinröret för att se om det finns endometriosförändringar i urinblåsan.
Korridoren längst bort till höger, hiss H, våning 4. Jag tar ett djupt andetag, känner doften av handsprit och följer de rosa väggarna med lunga steg. Nu väntar nästa besked...
Fruktansvärd smärta under återhämtning efter operation
Att återhämta sig efter operationen tog längre tid än jag från början trodde det skulle göra. Jag hade sagt till min arbetsgivare att jag troligtvis bara behövde vara sjukskriven i en dag men det blev lite längre än så. Jag minns att sköterskorna skrattade åt mig och klappade mig på axeln när jag två timmar efter operationen frågade om jag skulle kunna börja träna nu. Självklart menade jag inte just på minuten utan snarare om jag skulle kunna börja träna över huvudtaget i framtiden, om jag skulle få slippa min dagliga smärta så pass att jag åter skulle kunna röra på mig. Sköterskorna tyckte jag var optimistisk som ens tänkte på träning i mitt tillstånd. "Det är en ivrig sambo du har" hade de sagt till Viktor när han hade kommit för att hämta mig.
Så både träning och jobb var alltså att glömma de närmaste dagarna och snart skulle jag komma att förstå varför. Under uppvaknandet hade sköterskorna gett mig så pass mycket smärtstillande att den påträngande smärtan jag hade när jag åkte hem var bara lite av vad jag skulle komma att känna några timmar senare när medicinen började gå ur kroppen. Utan att överdriva måste jag säga att jag under den kvällen efter operationen uppnådde min smärtgräns. Koldioxiden de hade fyllt magen med under OP hade flyttat mina organ upp under revbenen och detta gav ett mycket hårt tryck över bröst och axlar. För varje rörelse jag gjorde strålade det en fruktansvärt smärta inom mig som gjored mig både yr och illamående. Att hosta fanns inte på kartan och att resa sig upp var en ren plåga. Smärtan i revben och axlar hade jag även dag 2 innan det tillslut gav med sig mer och mer. Jag åt regelbundet smärtstillande, Diklofenak kombinerat med Alvedon, som jag hade bivit rekommenderad.
Jag var öm över såren i några dagar och kämpade med en ständig värk i bukhålan. Efter 3 dagars sjukskrivning började jag åter att jobba igen. Jag åt smärtstillande (9 st tabletter om dagen) i en vecka innan jag började trappa ner dag för dag. För sörsta gången på länge kunde det gå en hel dag utan att jag hade så pass skarpa smärtor att jag var tvungen att äta smärtstillande för det. Nu kommer det bli bra, tänkte jag. Snart kommer jag kunna leva normalt igen. Kanske kommer jag bli en av dem som inte behöver ha ont av sjukdomen. Nu ska allt bara borttaget, nu ska det väl inte behöva skada mig mer. Jag kände mig hoppfull!
Beskedet efter operationen
Det första jag minns är rösterna runtomkring mig. "Nu vaknar hon". "Hej Emilia, nu är du tillbaka i väntsalen där du låg innan. Hur mår du? Mår du illa? Har du ont?" Snart kunde jag urskilja kvinnan som stod framför mig. En våg av illamående sköljde över mig. Svarar jag nu så spyr jag. Jag försökte virida mig men smärtan gjorde det omöjligt att röra mig alls. Jag fick fram något mellan ett kved och en snyftning och sköterskan svarade med att ge mig mer smärtstillande och sedan försvann jag in i dimman igen.
Jag vet inte hur många gånger det var men ett flertal gånger försökte sköterskorna väcka mig, de frågade vart min smärta låg på mellan 1-10 och för varje gång jag öppnade ögonen kunde jag känna att smärtan släppt mer och mer. Jag hade ingen tidsuppfattning alls under uppvaknandet men efter en tid fick jag till sist sätta mig upp i sängen. jag blev erbjuden ett glas saft och en smörgås. Jag åt som om jag inte sett mat på flera dagar! Illamåendet var lite smygande och smärtan i buken var påträngande.
Jag tittade ner på magen. Jag var fortfarande uppblåst av koldioxid som blivit kvar. De hade satt på mig en trosa som blivit helt blodig. Lakanet under mig var fuktigt av blod och jag upptäckte snart en stor binda mellan mina ben. På magen hade jag två förband. Ett över naveln och ett i ljumsken. Vad innebar det? Då måste de ha tagit bort någonting, eller?
Nu var jag vaken nog för att träffa operationsläkaren. Hon hade med sig en sköterska som antecknade vad hon sa (ifall jag skulle glömma bort det pga mitt trötta tillstånd). Jag minns hennes första ord tydligast.
-Emilia, du har Endometrios men det ska inte behöva vara några problem för dig att bli gravid. Okej?
Jag kommer kunna bli gravid. Sa hon så? Någon blanding av skratt och gråt bubblade upp inom mig. Jag fortsatte att titta på henne.
-Du hade tre områden med knappnålsstora knottror. De sitter på baksidan och på högersida av livmodern. Jag fick bort allt och i övrigt ser det fint ut. Nu ska du fortsätta äta dina minipiller och framöver ska vi ses igen för ett återbesök och där vi ska diskutera hur allt blivit och hur vi ska gå vidare härnäst. Viktigast är att du absolut inte får någon blöding. Okej?
Jag tittade på den andra sködetskan och såg att hon med snabba drag strök under något i hennes anteckningar. Kan bli gravid. Ingen blödning. Återbesök. Okej. Jag nickade.
Det kom fram att operationen bara tagit 20 minuter. Jag hade vaknat en gång i en annan sal (något som jag inte minns), innan jag skjutsades till väntsalen där de andra kvinnorna låg. När jag hade visat att jag kunde kissa och äta något var jag redo att åka hem. Jag rekommenderades att fortsätta äta Diklofinak och Alvedon ett par dagar och sedan fick jag ringa Viktor som väntade på att få komma och hämta mig.
Viktor var på plats kort därefter. Det gick en stöt genom kroppen, hjärtat slog. Jag skjutsades med rullstol ut till ett annat rum där han satt. Vi låg mot varanda, han pussade mig i pannan och körde ut mig till hissen.
-Hur mår du? Hur har det gått? Det hördes att han var orolig för svaret. Jag tittade upp mot honom.
-Vi kan få bebis, svarade jag och jag kände hur tårarna började rinna ner för kinderna.
Dags för operation
Man är garanterad tid för operation inom 3 månader efter konstaterad misstanke om Endometrios. Vid det är laget gick jag på 9-11 st smärtstillande tabletter om dagen. På onsdagens prioriteringsmöte på kvinnokliniken skulle min läkare lägga fram ett ord för mig och redan fredagen där efter låg en remiss i brevlådan med en tid för operation två veckor fram.
Kvällen innan OP skulle jag göra en grundlig dusch, byta alla sängkläder och äta mitt sista mål mat. När jag vaknade på morgonen drack jag mitt sista glas vatten och duschade en gång till. Att man inte skulle äta innan operationen var för att förebygga illamående och kräkningar efter narkosen.
Viktor skjutsade mig till sjukhuset och lämnade av mig på mottagningen. Från och med nu skulle jag klara mig själv. Jag fick inte ha någon närstående med mig in och jag visste att jag heller inte skulle få ha någon hos mig är läkaren skulle komma med beskedet efter OP. Jag kände mig ensam och rädd. Hur skulle jag komma att reagera denna gången? Jag var livrädd för en sak, att det skulle vara så illa att jag inte skulle kunna föda barn.
Jag visades till en säng där jag tog av mig alla mina kläder och sätte på mig knästrumpor och en operationsrock. Jag la mig ner i sängen och en sköterska kopplade på dropp och smärtstillande. Jag erbjöds tabletter för illamåendet och sedan förklarade hon lugnt vad som kommer att hända härnäst. Nu skulle jag bara ligga och vänta på att det skulle bli dags. Jag såg mig omkring och konstaterade att jag låg i en sal med 10-12 patientsängar med draperier mellan. Runt omkring mig låg kvinnor i samma operationsrockar som mig. Några väntandes på sin tur, några andra var på uppvanknade och sen några som snart var redo att åka hem.
Det var nu det blev tydligt för mig. Att vi är verkligen många. Varje dag kommer och går det kvinnor här alla av samma anledning, Endometrios. Vissa här för första gången, som jag. Andra har gjort det förut, många gånger. En kvinna bredvid mig skulle snart få åka hem till sin 2 månader gamla dotter och en annan fick precis beskedet att de varit tvugna att operera bort båda hennes äggstockar vilket innebar för henne att hon aldrig kommer kunna bli gravid. Okej, nu började jag bli nervös. Rädslan för vad som väntade mig var påträngande.
I samma ögonblick kommer en kvinna in till min säng. Hon var läkaren som skulle operera mig. Hon frågade mig om jag var nervös för operationen. Jag såg henne i ögonen och försökte vara så ärlig jag bara kunde.
-Jag är inte orolig för att bli nersövd, eller för operationen, eller för smärtorna efter. Jag är livrädd för att du ska väcka mig och säga att jag inte kommer kunna få barn. Det är jag rädd för.
Så klart kunde hon inte göra mer än att försäkra mig om att hon skulle göra allt hon kunde för att det skulle bli bra. Jag kissade en sista gång och skjutsades sedan iväg till operationssalen. Där väntade 6-7 sköterskor. De satte på mig en mössa och la mig på en annan säng. Mina ben spändes fast med remmar och jag fick en mask över mun och näsa med syrgas och slutligen narkos. Hela tiden var det någon som strök mig över handen och pratade med mig. Ett starkt illemående sköljde över mig och några sekunder senare somnade jag in...
Att få diagnosen del 3.
Man kan aldrig veta hur man kommer att reagera i oväntade situationer. Att jag skulle reagera med total blackout hade jag aldrig kunnat tro innan. Jag är en känslomänniska, det har jag alltid varit. Jag har alltid haft lätt att visa mina känslor. Jag gråter när jag känner mig ledsen, jag kan bli riktigt, riktigt arg (även om det är sällan) och jag blir full av energi och strålar hela jag när jag är glad.
Den 3:e Maj reagerade jag på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Jag kände inte igen mig själv. Chocken tog över mig totalt och blockerade allt som kunde bli jobbigt för mig. Kroppen skötte det lixom själv, den skyddade mig från något som skulle komma och bli väldigt tufft, genom att blockera det. Men det varade inte så länge .
Jag hade hört vad mina närstående sagt och varnat mig för. Läs inte om sjukdomen. Men hur skulle jag kunna gör annat. Så klart var jag tvungen att läsa om det. Mycket och länge. Det fanns inget annat i huvudet på mig. Jag måste få svar på mina frågor. Jag måste få kontroll på vad som händer inom mig. Jag satt hela den kvällen och bara läste och sökte och letade efter mer information. Jag kollade på bilder och läste om andra Endo-systrars historier. Nu hade jag vaknat till lite. Jag började känna av samma oro och rädsla som Viktor hade. Jag började sakta komma tillbaka till verkligheten.
Det var inte förrän vi till sist lagt oss och släkt lampan som det gick upp för mig. Det var som ett slag i magen. Alla känslorna på en och samma gång. Jag grät förtvivlat. En gråt som bara var uppbyggd på ren rädsla. Jag blev så rädd att jag skakade och frös och svettades där sittandes på badrumsgolvet. Nej, det kan inte vara sant. Det går bara inte. Det får inte vara så.
Den natten somnade jag till sist av ren utmattning.
Kommande dagar var väldigt tuffa. För oss båda. Mig och Viktor. Jag pendlade mellan att vara ledsen till att bli jätte arg på läkaren som gett mig diagnosen. Hur kunde det ens vara tillåtet? Hur kunde han ha mage att säga så. Jag var arg och jag beskyllde honom för att neka mig det jag ville ha mest av allt, något som jag längtat efter så mycket -barn (även om det inte riktigt var så han hade sagt). Jag drömde mardrömmar på nätterna och Viktor kunde ibland väcka mig för att jag i sömnen ropade "Nej, nej nej!! Jag vill inte. Neej!!" för att jag drömde att någon skrek på mig att jag aldrig skulle kunna få barn.
Tillsist lärde jag mig på något sätt att hantera det. Jag började få mer kunskap om Endometrios och lärde mig att se på sjukdomen ur ett annat perspektiv. Jag började se de historier som faktiskt slutat bra. Jag började känna hopp om att det också kan gå bra för oss. Jag fick en tid för operation vilket också gjorde att jag kunde känna mig trygg i deras händer. De gjorde allt för att hjälpa mig. Läkarna.
Idag finns det fortfarande i mina tankar varje dag. Jag påminns lixom av det i mina dagliga smärtor. Skillnaden är att jag kan hantera min rädsla bättre nu. Jag låter det inte ta över mig. För att jag vet att det inte behöver bli på ett sätt. Ibland känner jag mig väldigt ensam, rädd och ledsen men ofta kan jag ändå känna att vi kommer banne mig att klara av det här, det behöver inte sluta illa. Det kan också gå bra .
Att få diagnosen del 2.
Allt var bara så märkligt. Hela stuationen, hela dagen. Innan besöket på kvinnkliniken hade jag bestämt med syster att åka på en spontan shoppingresa till Ullared så fort jag var färdig där. Hon satt redo och väntade på att jag skulle ringa så skulle vi mötas upp och åka direkt efter läkarbesöket. Det var så det var planerat och det var så det blev. Trost allt .
Det är nog senaste 2 åren som ämnet har kommit på tal allt oftare. Att ha en egen familj. En man som man älskar och att få barn tillsammans. Längtan efter det har blivit allt starkare de senaste åren och jag har flera gånger pratat om ämnet med mina vänner och familj. Både om gädjen över att få en bebis någon dag men också över vilken tragedi det skulle vara att inte kunna bli mamma. Vi har pratat om hur lång tid det skulle ta att resa sig från det igen. Det är ett mirakel varje gång ett barn föds och det är en välsignelse att få bli mamma och det är min högsta önskan i livet. Ja, jag värdesätter det över karriär och alla pengar i världen. En dag ska jag bli mamma, en dag ska jag ha min egna familj och alla dagar efter det ska jag vara tacksam över att min högsta önskan slagit in. Att det inte skulle bli så fanns inte på kartan. Det skulle lixom aldrig kunna vara möjligt. Trodde jag.
Att få diagnosen Endometrios gjorde att jag hamnade i någon sorts dimma. Jag hamnade i en sån chock att jag inte kunde förstå vad det hela handlade om. Jag var lättad över att äntligen få veta vad allt berodde på. Det fanns lixom en anledning, något fel. Detta innebar för mig just då att det också skulle finnas en lösning. Att innan behöva gå i flera månader med denna smärta och inte veta varför hade varit otroligt jobbigt. Diagnosen blev som en befrielse på något sätt.
Det var en självklarhet att ringa mamma först. Jag berättade om hur allt varit för mig och vad läkarna sagt, att jag hade Endometrios. Så mycket mer hann jag inte säga innan vi var tvugna att lägga på. Efter en stund ringde jag upp igen och denna gång var mammas röst annorlunda. Lugnare, ledsen på något vis. Oro speglade sig i hennes ord:
-Nu har jag läst om det. Det är en kronisk sjukdom. Det sitter på livmodern. Åk nu till Ullared. Gå inte in på internet och läs om det Emilia. Försök tänka på något annat. Åk hem till Viktor sen så pratar vi mer om det då. Ikväll.
En stund efter att vi lagt på fick jag ett sms från Viktor, "GÅ INTE IN OCH LÄS OM DET! Vi pratar när du kommer hem. Jag är här när du kommer."
Hela dagen var jag helt ifrånkopplad från omvärden. Jag tänkte på sjukdomen. På vad läkaren sagt. Undrade vad som stod på internet som jag inte borde läsa. Undrade vad det var jag och Viktor skulle behöva gå igenom tillsammans. Vad som skulle hända härnäst. Jag kände mig inte rädd, jag kände mig inte ledsen. Lättnaden som jag hade känt innan hade ändrats till absolut ingenting. Ingenting kände jag. Kanske en aning av förvirring. Svårt att få barn som läkaren hade sagt, vad innebar det? Sa han verkligen så? Jag kunde inte minnas ett ord. Plötsligt raderade chocken allt jag sett och hört de senaste timmarna. Jag visste ingenting längre .
Att få diagnosen del 1.
För knappt ett år sedan började jag alltså känna fruktansvärda smärtor i magen. Jag kände mig yr och febrig till och från men termometern visade ingen antydan på feber. Min mens slutade komma regelbundet och istället började jag blöda då och då. Skarpa feberkänslor, illamående och smärtor så starka att jag inte visste om jag skulle kräkas, svimma, ligga eller stå började komma efter samlag. Flytningarna förändrades och slemhinnorna blev mer och mer torra. Jag blev kissnödig en gång i halvtimmen.
Vad var det för fel? Läkarna gjorde test efter test. Gradivitet? Svamp? Allergi? Cellprov. Var jag stressad? Könssjukdom? Urinprov. Blodprov. Ultraljud. Gynundersökning efter gynundersökning.
Inget fel hittades. Tillsist åt jag 9-11 st smärtstillande tabletter om dagen.
Ca ett halvår senare, den 3 Maj träffade jag en gynekolog på länssjukhuset Ryhov. Viktor var med mig. Han satt bredvid mig när jag berättade om min historia och om mina symtom. Jag fick sätta mig i gynstolen och hon undersökte mig med ultraljud och kamera. Efter en stunds tystnad och mumlande för sig själv bad hon mig att vänta kvar så skulle hon dela några ord med en specialist. Ok, nu händer det saker, tänkte jag för mig själv. Äntligen. Kanske om jag har tur kommer jag att få hjälp idag. Om jag har sån tur...
Efter, vad det kändes som en evighet, kommer en man in i rummet. Han presenterade sig och jag förstod att det var han som var specialist här på kvinnokliniken. Även han började undersöka mig. Han använde ett avlångt instrument som han tryckte på olika ställen inom mig. "Gör det här ont?" frågade han. Nej. "Här då?" , och plötsligt gick en smärtsam ilning genom mellangärdet. Jag kved till och han testade igen. "Här också?" AAAAAJJJ!
Så lite behövdes. Han backade undan. Bad mig att sätta mig på stolen framför honom och sen sa han:
- Emilia, har du ont vid samlag? Jag nickade.
-Okej. Har du ont vid mens? Blöder du? Hur är dina flytningar? Jaha. Just det. Precis.
Det var som om han läste mig som en öppen bok. Jag behövde bara nicka. Vad konstgt det kändes, plötsligt var det någon som förstod mig. Som visste. Som trodde på mig. Jag började slappna av. Han visste vad han pratade om.
-Emilia, du har Endometrios.
OJ! Jag tog ett djupt andetag. Vilken lättnad. Jag hade fått en diagnos. Jag skulle få hjälp nu. Jag skulle inte behöva gå hem en gång till utan förändring. Äntligen. Jag har Endometrios. Nu skulle de kunna ge mig rätt behandling och jag skulle bli bra igen. Jag knäppte händerna och böjde mig fram för att höra ordentligt, nu kommer han att säga hur vi gör härnäst. Jag nickade nyfiket.
-Vet du vad det är? Endometrios?
Nej, det visste jag inte. Berätta mer. Jag väntade nyfiket på fortsättningen.
Livmodersjukdom. Jaha okej. Celler på äggstockarna. Smärtor. Operation. Svårt att bli gravid. okej. Jag nickade vidare. Efter en stund reser sig Viktor, letar fram sin mobil och lämnar rummet. Märkligt. jag lyssnar vidare. Tid att åka hem och tänka igenom. Tänka igenom vadå? Behöver inte vara så farligt. Vad är farligt?
Jag skakade hand med läkaren, fick en liten post it-lapp där det stod Endometrios på av gynekologen och gick sedan ut för att möta Viktor. Jag fick en kram av honom och sen berättade han att han tagit ledigt från jobbet hela dagen. Vi fixar det här tillsammans sa han. Jaha, vad bra tänkte jag. Fixar vadå? ....
