. emilias endometrios

Det finns en rad olika mediciner som verkar genom att lura kroppen att den har alla könshormoner den behöver, och därför inte behöver producera några. Till skillnad från "vanliga" hormonbehandlingar - då den egna hormonproduktionen ersätts av syntetiska varianter - så undertrycker dessa alltså östrogenet och progesteronet i kroppen.

Detta är en tuff behandling för de flesta, då kroppen mer eller mindre slängs in i klimakteriet. Alla de besvär man vid normalt klimakterium får lite i taget, år efter år, presenterar sig inom loppet av några veckor. Man kan mer eller mindre räkna med t.ex. värmevallningar, humörsvängningar och sköra slemhinnor.

Men behandlingen är tyvärr nödvändig för många kvinnor, och vid en diagnos så är det inte ovanligt att man får gå 3-6 månader på en behandling med t.ex. Synarela, Zoladex, Decapeptyl eller Etanon. Synarela är en nässpray man tar två gånger om dagen, och övriga är ungefär som en p-stav som en sköterska injicerar en gång i månaden.

Vid riktigt svåra fall kan man behöva gå på en sådan behandling i längre tid, för somliga är det den enda behandling som hjälper så de tar det många månader (eller år) i sträck, eller återkommer till det efter en period med något lindrigare.

Har man svåra klimakteriebesvär kan man prova att ta ett "add-back" östrogentillskott, t.ex. Evorel plåster eller slidkräm/piller. Det låter kanske konstigt att först svälta kroppen på allt östrogen, och sedan ta östrogentillskott, men kroppen använder i regel detta smart och endometriosen får vara utan.

Livmoderslemhinnans funktion är att ta hand om ett befruktat ägg. När ägget börjar bildas börjar slemhinnan därför att växa och bli blodfylld, så att den ska vara beredd att försörja ägget. Om ägget inte blir befruktat, kommer det att stötas ut tillsammans med det yttre laget av livmoderslemhinnan vid menstruationen. Problemet med endometrios är att även de härdar som sitter utanför livmodern fungerar på samma sätt - de växer och blodfylls, fast de inte kan ta hand om något ägg och inte kan följa med menstruationen ut ur kroppen. Blodet, som då inte har någonstans att ta vägen, kan bilda cystor, eller tränga in i äggledarna och göra ont, eller samlas i håligheter i buken.

När kroppen märker att det finns vävnad på fel ställe försöker den göra sig av med den felaktiga vävnaden. Immunsystemet skickar dit "städarceller" och makrofager, en slags vita blodkroppar, som försöker bryta ner endometrioshärden. Om det lyckas kanske kvinnan aldrig märker av att hon löpt risk för endometrios. Men om försvaret misslyckats, kommer härden att växa sig fast i närmaste organ - en äggledare, eller en äggstock, eller en del av bukhinnan.

När härden börjar växa sig fast uppstår en inflammatorisk reaktion. Kroppen skickar dit allt fler makrofager, som i sina försök att bryta ner härden utsöndrar både ämnen som orsakar inflammation, och prostaglandiner, som bl.a. Kan orsaka sammandragningar i livmodern och äggledarna, och förstärka smärtan. Makrofagerna producerar också tillväxtstimulerande ämnen, som kan hjälpa endometrioshärden att växa.

Inflammationen kring härden blir så småningom kronisk. Kroppens sätt att hantera en kronisk inflammation är att kapsla in det inflammerade området i ärrvävnad, och så sker även här. Denna ärrvävnad kan i bästa fall växa runt en endometrioshärd och "kväva" den, så att själva härden dör. Då kvarstår ett stort område med ärrvävnad, eller fibros.

Både ärrvävnaden och själva endometriosen kan "reta" nerverna omkring sig, så att de skickar smärtsignaler till hjärnan. Det förklarar varför endometrios ibland gör väldigt ont. Även om endometriosen inte är utbredd, så kan den påverka vissa närliggande nerver att göra väldigt ont.

Om en endometrioshärd ligger mot ett organ (t.ex. En tarm eller en äggstock), kan endometriosen växa in i organet. Om en vävnadsstruktur ligger emot ett område med kronisk inflammation och ärrvävnad, breder ärrvävnaden ut sig i vävnadsstrukturen. På så sätt kan t.ex. En äggstock växa ihop med tjocktarmen eller mot bäckenväggen. Sådana sammanväxningar kallas adherenser.

• Kraftiga menstruationssmärtor. Smärtan brukar beskrivas som molande, huggande, knivskarp och pulserande. Att man både kräks och svimmar av av denna frukansvärda smärta är inte ovanligt. Den sitter nere i bukhålan och uppkommer oftast som starkast i samband med ägglossning och/eller menstruation.
• Djup samlagssmärta. Smärta som påminner om ovanstående som uppkommer vid samlag.
• Mensrubbningar, såsom rikliga blödningar, mellanblödningar, oregelbunden mens och korta menscykler.
• Tarmbesvär såsom blod i avföring och smärtor vid tarmtömning.
• Smartor vid urinering eller fylld blåsa. Blod i urin kan även förekomma.
• Nedstämdhet, trötthet och depression.
• Sjukdomskänslor såsom feberkänslor, illamående och yrsel.
• Kronisk buksmärta. Vardaglig smärta som ofta sitter i bukhålan, runt bäckenet, bakåt mot ländryggen och som ibland strålar ner i benen.
• Inferilitet, det vill säga ofrivillig barnlöshet.
• Ökad risk för livmoderhalscancer
• Ökad risk för komplikationer vid graviditet och förlossning. Ökad risk för tidig förlossning, kejsarsnitt, blödningar under graviditet och smärtor under och efter graviditet.

Bortsett från de tre nedersta punkterna så känner jag igen mig i alla de övriga nämnda symtomen. Min smärta i bukhålan har de senaste månaderna utvecklats till kronisk smärta. Det sitter framförallt i buken men också i bäckenet, ryggen och ner över skinkorna och svanskota. En ständig molande smärta som stegras för varje steg jag tar eller vid stötar (om jag ex sätter mig ner på en hård stol).

Tänk er en nyckel som sitter intryckt i livmodern som vrids om lite, lite för varje gång som jag sätter ner hälarna. Efter mycket fysisk aktivitet är hela det kvinnliga organet vridet om den där nyckeln och jag kan varken gå eller ens stå upprätt. Att ligga över toalettringen börjar bli min vardag. Smärtan slår ut all ork och jag vill bara kräkas upp allt.

Jag är kissnödig en gång i halvtimmen och jag kämpar genom yrsel och feberkänslor varje gång blåsan är full.

Allt gör mig trött och slut och jag skulle gärna sova flera gånger om dagen. Jag har inte kunnat träna på flera månader. Under sommaren har jag kämpat genom en tuf depression och under vissa perioder har jag gråtit dagligen. Jag lever under ständig rädsla för att sjukdomen ska ta min förmåga att bli gravid och jag jobbar varje dag med att försöka leva ett så normalt liv jag bara kan.

Ibland är det lättare, ibland är det väldigt svårt.

Jag många gånger undrat och aldrig riktigt förstått nu hur det kan komma sig att jag har så svåra smärtor och tydliga symtom när förändringarna i magen inte var så stora. Under operationen hittade läkaren 3 områden med små små knottror, inte större än knappnålar. Ändå har jag dagliga påträngande smärtor och ibland så starka att jag blivit både svimfärdig och illamående. Även nu efter att knottrorna opereras bort har jag ont i bukhålan och bäckenet ut mot ländryggen. Hur kan det vara så? Varför har jag ont när det enligt läkarna inte finns några förändringar kvar på livmodern?

Läkarna har förklarat för mig att mindre endometriosförändringar ofta ger svårare symtom. Vissa kvinnor har inga symtom alls medan andra fruktansvärda smärtor -ofta de med små härdar. Jag har hittat en kort förklaring på detta:

"Smärtan behöver inte vara i proportion till utbredningen eller antalet endometrioscystor. Mikroskopiska cystor är ofta väldigt aktiva och producerar prostaglandiner (en substans som framkallar smärta), något som kan förklara de allvarliga symtomen som ofta hittas hos patienter med små cystor och liten utbredning av endometrios."

Källa: Wikepedia

Även ärrbildningen som kan bli efter en operation där man tagit bort endometrios kan göra att kroppen producerar prostaglandiner som i sin tur påverkar nerverna och framkallar smärta.