Till mamma Marie
Mia.
Jag vill bara säga tack. Jag vet att du är en betydelsefull anledning till varför Viktor är den personen han är idag. Att det till stor del är din förtjänst att han är en sån bra människa som han är. Jag är så glad att jag fått lära känna honom och att jag fått lära känna er, hans familj. Jag ser så mycket av Viktor när jag ser på dig och jag kan inte låta bli att känna sån tacksamhet för vilken man ni uppfostrat honom till. Jag älskar er son och är så oerhört, hopplöst förälskad i honom och det är inte minst för de egenskaper han fått utav dig Mia. Viktor är inte bara en mogen, självständig, klok person, han är också så otroligt snäll, öppen och kärleksfull. En klippa i mtt liv, och så är det bara. Jag kommer att behöva honom förresten av mitt liv och jag är tacksam att ni låter mig dela honom med er. Att jag får älska honom och ta hand om honom och leva mitt liv med honom.
Det finns så mycket fint jag skulle kunna säga om er son men det som betyder mest för mig när det gäller Viktor, och det som gjorde att jag föll för honom är hans kärlek till sin familj. Att han alltid sätter familjen i förstahand, att han är omtänksam, att han vårdar sina relationer och vet att familjen är det viktigaste i livet, oavsett vad. Han värnar verkligen om sina nära och kära och det är jag övertygad om att han fått från dig Mia. För någon mer godhjärtad, öppensinnad och välkomnande som du har jag aldrig träffat. Jag har känt mig så välkomen och älskad från första dag i er familj och jag är så glad att ha er så nära och att vårt barn kommer få så fantastiska farföräldrar.
Du är en otrolig mamma och du kommer bli en underbar farmor. Många kramar till dig på morsdag.
Mammarollen
Så här på självaste morsdag tänkte jag att det är passande att skriva lite om mammarollen. Jag har alltid haft tankar och fundringar kring mammarollen men sen jag blev gravid tänker jag så klart på det mer än vanligt. Jag tänker på hur jag vill vara som mamma, hur andra mammor är och så tänker jag mycket på min egen mamma.
Min mamma är min största förebild när det gäller mycket men framförallt när det gäller hur att vara en bra mamma. Hon är och har alltid varit just det, min mamma. Min mamma i alla lägen. Genom hela mitt liv, vid alla vägskäl jag stått inför. Vid dumheter och misslyckanden. När drömmar blivit verklighet och när mitt liv förändras och när jag själv förändras och när jag inte vet varken ut eller in eller vem jag är eller vad jag vill. Då har hon varit min mamma, precis som hon ska vara. Förstående, perspektiv givande, vänlig, öppenhjärtad, klok, trygg, tuff, rak, tålmodig, vis, tröstande och vägledande.
Jag tänker ofta på hur lyckligtlottad jag är som har just min mamma. Vilken mastodont jobb hon har lyckats med och fortfarande gör. Vad stark hon är. Det är bannemig inte många som hade klarat av det lika bra som henne. Att uppfostra tre barn till de lyckliga, självständiga, tacksamma vuxna individer som vi alla är. Att orka med, klara av och vilja göra det samtidigt som hon format ett tryggt, rent, fint hem med en underbar trädgård, samtidigt som hon gjort framgång i sitt arbete och på vägen varit med om tragedier, sorg och livsförändringar. Min mamma är en hjälte.
Jag är glad och tacksam över henne. Jag är stolt över henne. Jag ser upp till henne och en dag hoppas jag att jag kommer kunna vara en lika bra mamma som hon. Det är vad jag kommer att sträva efter alla dagar framöver. Jag kommer att lära mig av henne. Minnas hur hon har gjort under min uppväxt. Förutom det ovannämnda är det en specifik sak jag kommer at ta med mig från henne när jag nu kommer att uppfostra mitt eget barn och det är att jag från dag ett och alla dagar av dens liv alltid kommer att vara dens mamma. Inte bästa vän, inte skvallertant, utan mamma i alla lägen. Jag kommer inte bete mig som 20 år yngre än vad jag är, jag kommer inte ge samma svar som mitt barns kompisar eller skvallra om killar, festa tillsammans, eller umgås i samma kretsar. Jag kommer att vara tuff och tillrättavisande. Jag kommer att vara vuxen när mitt barn inte kan eller vill vara det. Jag kommer att tro på mitt barns förmåga och självständighet men jag kommer att lägga mig i när det går åt fel håll, jag kommer säkert att verka orättvis men jag kommer göra allt till mitt barns bästa och jag kommer tro på mig själv och att mina instinkter är rätt. Jag kommer minnas min egen mamma och hur glad jag är idag för ALLT som hon har gjort för mig. Vilken människa hon format mig till. Det är hennes förtjänst att jag är den jag är idag. Någon som Viktor älskar. Någon som min familj är stolt över. Någon som jag kan vara stolt över själv.
Mamma jag älskar dig i dag och alla dagar framöver. TACK för att du är min mamma. Hjälp mig att bli den mamman för mitt eget barn. Jag älskar dej.
Det är total lycka
Mina fingrar vilar på tanjentbordet. Väntar på att få skriva vad som går igenom mina tankar. Jag tittar på bokstäverna och på något sätt kan inte hjärnan förmedla orden så mina fingrar börjar röra sig. Det är för mycket att reda ut. För mycket att lägga på plats för att kunna skapa meningar. Det snurrar runt i huvudet på mig, mitt hjärta bultar och jag blir varm inombords. Egentligen vet jag exakt vad jag ska skriva. Jag har väntat på dena dagen så länge nu. Det är hur jag ska skriva det som stoppar mig att skriva alls.
Jag tänker vidare.. Hur beskriver man med ord denna känslan jag har inom mig? Denna totala lycka. Hur sätter man ord på något som egentligen är för stort för att förklara? Hur gör man det, utan att hjärtat sprängs på en? Utan att brista i skratt och gråt samtidigt. Utan att knäna viker sig under mig. Det är som att min kropp ständigt går på högvarv. Hjärtat pumpar på i rasande takt, tungan snubblar på orden, leendet på mina läppar vilar aldrig. Det fladdrar i magen på mig som fjärilar, min kropp sträcker på sig utan att jag behöver anstränga mig, mina steg nästan svävar fram.
Jag är så helhjärtat, märkbart och totalt fullständigt lycklig. Det är som om inget i världen skulle kunna stoppa mig och jag älskar den känslan. Känslan av glädje. Känslan av ett lugn. Av trygghet. Känslan av självklarhet över livet. Lycka.
Vad är det då som gör mig så lycklig? Jo det är livet som växer i magen på mig. Mitt och Viktors mirekel som kommer till oss i November. Vår bebis. Vårt barn. Det är vetskapen om att vi ska bli föräldrar som gör mig så gränslöst överlycklig. Att vi ska bli mamma och pappa. En familj. Vetskapen om att jag i November kommer få hålla vårt barn i famnen och se vem det är som jag kommar att älska alla dagar för resten av mitt liv. Se vem det är som jag kommer att beskydda med mitt liv.
Det är en livsförändring, ett livsäventyr och en livsuppgift att bli mamma och för mig är det också livets mirakel, livets välsignelse och livets mening. Jag och mannen i mitt liv ska tillsammans få älska, vägleda, uppfostra, stöta vårt barn genom livet och vi kommer göra det med hela våra hjärtan och med allt vi har. Vi är så glada och förväntansfulla båda två och vi längtar så mycket efter vårt barn .
