. emilias endometrios

Det första jag minns är rösterna runtomkring mig. "Nu vaknar hon". "Hej Emilia, nu är du tillbaka i väntsalen där du låg innan. Hur mår du? Mår du illa? Har du ont?" Snart kunde jag urskilja kvinnan som stod framför mig. En våg av illamående sköljde över mig. Svarar jag nu så spyr jag. Jag försökte virida mig men smärtan gjorde det omöjligt att röra mig alls. Jag fick fram något mellan ett kved och en snyftning och sköterskan svarade med att ge mig mer smärtstillande och sedan försvann jag in i dimman igen.

 

Jag vet inte hur många gånger det var men ett flertal gånger försökte sköterskorna väcka mig, de frågade vart min smärta låg på mellan 1-10 och för varje gång jag öppnade ögonen kunde jag känna att smärtan släppt mer och mer. Jag hade ingen tidsuppfattning alls under uppvaknandet men efter en tid fick jag till sist sätta mig upp i sängen. jag blev erbjuden ett glas saft och en smörgås. Jag åt som om jag inte sett mat på flera dagar! Illamåendet var lite smygande och smärtan i buken var påträngande.

 

Jag tittade ner på magen. Jag var fortfarande uppblåst av  koldioxid som blivit kvar. De hade satt på mig en trosa som blivit helt blodig. Lakanet under mig var fuktigt av blod och jag upptäckte snart en stor binda mellan mina ben. På magen hade jag två förband. Ett över naveln och ett i ljumsken. Vad innebar det? Då måste de ha tagit bort någonting, eller?

Nu var jag vaken nog för att träffa operationsläkaren. Hon hade med sig en sköterska som antecknade vad hon sa (ifall jag skulle glömma bort det pga mitt trötta tillstånd). Jag minns hennes första ord tydligast.

 

-Emilia, du har Endometrios men det ska inte behöva vara några problem för dig att bli gravid. Okej?

Jag kommer kunna bli gravid. Sa hon så? Någon blanding av skratt och gråt bubblade upp inom mig. Jag fortsatte att titta på henne.

-Du hade tre områden med knappnålsstora knottror. De sitter på baksidan och på högersida av livmodern. Jag fick bort allt och i övrigt ser det fint ut. Nu ska du fortsätta äta dina minipiller och framöver ska vi ses igen för ett återbesök och där vi ska diskutera hur allt blivit och hur vi ska gå vidare härnäst. Viktigast är att du absolut inte får någon blöding. Okej?

Jag tittade på den andra sködetskan och såg att hon med snabba drag strök under något i hennes anteckningar. Kan bli gravid. Ingen blödning. Återbesök. Okej. Jag nickade.

 

Det kom fram att operationen bara tagit 20 minuter. Jag hade vaknat en gång i en annan sal (något som jag inte minns), innan jag skjutsades till väntsalen där de andra kvinnorna låg. När jag hade visat att jag kunde kissa och äta något var jag redo att åka hem. Jag rekommenderades att fortsätta äta Diklofinak och Alvedon ett par dagar och sedan fick jag ringa Viktor som väntade på att få komma och hämta mig.

 

Viktor var på plats kort därefter. Det gick en stöt genom kroppen, hjärtat slog. Jag skjutsades med rullstol ut till ett annat rum där han satt. Vi låg mot varanda, han pussade mig i pannan och körde ut mig till hissen.

-Hur mår du? Hur har det gått? Det hördes att han var orolig för svaret. Jag tittade upp mot honom.

-Vi kan få bebis, svarade jag och jag kände hur tårarna började rinna ner för kinderna.