. emilias endometrios

Att återhämta sig efter operationen tog längre tid än jag från början trodde det skulle göra. Jag hade sagt till min arbetsgivare att jag troligtvis bara behövde vara sjukskriven i en dag men det blev lite längre än så. Jag minns att sköterskorna skrattade åt mig och klappade mig på axeln när jag två timmar efter operationen frågade om jag skulle kunna börja träna nu. Självklart menade jag inte just på minuten utan snarare om jag skulle kunna börja träna över huvudtaget i framtiden, om jag skulle få slippa min dagliga smärta så pass att jag åter skulle kunna röra på mig. Sköterskorna tyckte jag var optimistisk som ens tänkte på träning i mitt tillstånd. "Det är en ivrig sambo du har" hade de sagt till Viktor när han hade kommit för att hämta mig.

 

Så både träning och jobb var alltså att glömma de närmaste dagarna och snart skulle jag komma att förstå varför. Under uppvaknandet hade sköterskorna gett mig så pass mycket smärtstillande att den påträngande smärtan jag hade när jag åkte hem var bara lite av vad jag skulle komma att känna några timmar senare när medicinen började gå ur kroppen. Utan att överdriva måste jag säga att jag under den kvällen efter operationen uppnådde min smärtgräns. Koldioxiden de hade fyllt magen med under OP hade flyttat mina organ upp under revbenen och detta gav ett mycket hårt tryck över bröst och axlar. För varje rörelse jag gjorde strålade det en fruktansvärt smärta inom mig som gjored mig både yr och illamående. Att hosta fanns inte på kartan och att resa sig upp var en ren plåga. Smärtan i revben och axlar hade jag även dag 2 innan det tillslut gav med sig mer och mer. Jag åt regelbundet smärtstillande, Diklofenak kombinerat med Alvedon, som jag hade bivit rekommenderad.

 

Jag var öm över såren i några dagar och kämpade med en ständig värk i bukhålan. Efter 3 dagars sjukskrivning började jag åter att jobba igen. Jag åt smärtstillande (9 st tabletter om dagen) i en vecka innan jag började trappa ner dag för dag. För sörsta gången på länge kunde det gå en hel dag utan att jag hade så pass skarpa smärtor att jag var tvungen att äta smärtstillande för det. Nu kommer det bli bra, tänkte jag. Snart kommer jag kunna leva normalt igen. Kanske kommer jag bli en av dem som inte behöver ha ont av sjukdomen. Nu ska allt bara borttaget, nu ska det väl inte behöva skada mig mer. Jag kände mig hoppfull!