Allergisk reaktion av morfinet
En cysta hade spruckit och jag hade fått morfin för smärtan. Klockan hade blivit 01.15 och jag skulle äntligen få lägga mig och försöka sova 4,5 timme innan klockan skulle ringa för jobb. Det jag inte visste då var att min mardrömsnatt inte tagit slut än.
Jag kände mig utmattad och utslagen. Jag hade ett svagt illamående och en tendens till yrsel. Mina ögon kändes grumliga och händerna var bortdomnade. Jag hade aldrig fått morfin innan så jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Sköterskorna hade förvarnat mig att det var en stark tablett jag hade fått och att jag kunde komma att känna mig lite dålig av den. Jag låg och vred och vände på mig. Kände mig illa till mods, orolig. Jag kunde inte sätta fingret på om jag var illamående eller om det gjorde ont.
Efter en stund började magen svullna upp. Det sved under revbenen på mig. Tankarna snurrade i huvudet. Kan morfinet påverka magen? Kanske behövde jag gå på toa? Jag gick dubbelböjd till badrummet och la mig på golvet där. Alla som känner mig väl vet att det är där jag hamnar när jag är sjuk eller har ont, -på golvet. Jag kände hur svullnaden började sprida sig upp under bröstkorgen. Jag började andas tyngre. Nu gjorde det riktigt ont i magen och tårarna rann. Smärtan i magnen precis under revbenen var fruktansvärd, nästan värre än det jag känt i bukhålan någon timme tidigare.
Det var av någon blandning av gång och krypande som jag kunde ta mig till sovrummet och väcka Viktor.
-Prata med mig, bad jag. Säg vad som helst! Få mig på andra tankar innan jag svimmar.
Jag tänkte att det berodde på morfinet. Att det troligtvis var en normal reaktion. Jag försökte söka på telefonen om det var någon vanlig biverkning, eller något de varnade för. Mina händer skakade och jag såg nästan inget längre på ögonen. Jag fick lägga ner telefonen igen.
-Nu kräks jag igen, sa jag till Viktor och tog mig till badrummet. Min röst lät väldigt hes och halsen var svullen. Viktor tröstade mig och påminde mig att andas lungt. Jag började bli lite dåsig i brist på tillräckligt av syre och den sinnessjuka smärtan i mig gjorde det inte bättre. Nu började jag bli rädd. Efter vad som kändes som en evighet somnade jag tillsist utslagen på knä med pannan i golvet. När jag vaknade hade det släppt lite. Jag hade ett stort rött märke i pannan och mina ben under mig var bortdomnade. Jag lyckades ta mig till sängen och såg på klockan. 04.58, om en halvtimme ringer väckarklockan.
Jag överlevde det här, bäst att leta fram sina sista superkrafter så att man överlever arbetsdagen också.
Kommentarer
Marie säger:
Fy farao vad kusligt! Vet inte var du bor, men ett tips till nästa gång är att åka till akuten. Ibland måste man det när man har endo, för att de skall fatta att det är på allvar. Och akuten kan sedan ge remiss för operation eller vidare utredning.
Inte säkert att det hjälper, men det är tyvärr inte alltid bra att klara av saker själv, och en sån här sak är ju jätteallvarlig!
Trackback