. emilias endometrios

 

Kvällen innan OP skulle jag göra en grundlig dusch, byta alla sängkläder och äta mitt sista mål mat. När jag vaknade på morgonen drack jag mitt sista glas vatten och duschade en gång till. Att man inte skulle äta innan operationen var för att förebygga illamående och kräkningar efter narkosen.

 

Viktor skjutsade mig till sjukhuset och lämnade av mig på mottagningen. Från och med nu skulle jag klara mig själv. Jag fick inte ha någon närstående med mig in och jag visste att jag heller inte skulle få ha någon hos mig är läkaren skulle komma med beskedet efter OP. Jag kände mig ensam och rädd. Hur skulle jag komma att reagera denna gången? Jag var livrädd för en sak, att det skulle vara så illa att jag inte skulle kunna föda barn. 

 

Jag visades till en säng där jag tog av mig alla mina kläder och sätte på mig knästrumpor och en operationsrock. Jag la mig ner i sängen och en sköterska kopplade på dropp och smärtstillande. Jag erbjöds tabletter för illamåendet och sedan förklarade hon lugnt vad som kommer att hända härnäst. Nu skulle jag bara ligga och vänta på att det skulle bli dags. Jag såg mig omkring och konstaterade att jag låg i en sal med 10-12 patientsängar med draperier mellan. Runt omkring mig låg kvinnor i samma operationsrockar som mig. Några väntandes på sin tur, några andra var på uppvanknade och sen några som snart var redo att åka hem.

 

Det var nu det blev tydligt för mig. Att vi är verkligen många. Varje dag kommer och går det kvinnor här alla av samma anledning, Endometrios. Vissa här för första gången, som jag. Andra har gjort det förut, många gånger. En kvinna bredvid mig skulle snart få åka hem till sin 2 månader gamla dotter och en annan fick precis beskedet att de varit tvugna att operera bort båda hennes äggstockar vilket innebar för henne att hon aldrig kommer kunna bli gravid. Okej, nu började jag bli nervös. Rädslan för vad som väntade mig var påträngande.

 

I samma ögonblick kommer en kvinna in till min säng. Hon var läkaren som skulle operera mig. Hon frågade mig om jag var nervös för operationen. Jag såg henne i ögonen och försökte vara så ärlig jag bara kunde.

-Jag är inte orolig för att bli nersövd, eller för operationen, eller för smärtorna efter. Jag är livrädd för att du ska väcka mig och säga att jag inte kommer kunna få barn. Det är jag rädd för.

 

Så klart kunde hon inte göra mer än att försäkra mig om att hon skulle göra allt hon kunde för att det skulle bli bra. Jag kissade en sista gång och skjutsades sedan iväg till operationssalen. Där väntade 6-7 sköterskor. De satte på mig en mössa och la mig på en annan säng. Mina ben spändes fast med remmar och jag fick en mask över mun och näsa med syrgas och slutligen narkos. Hela tiden var det någon som strök mig över handen och pratade med mig. Ett starkt illemående sköljde över mig och några sekunder senare somnade jag in...