. emilias endometrios

Nu hade vi en del att tänka på. Hur skulle jag göra? Jag kunde ju inte annat än tycka att det verkade som en ren befrielse att kanske få slippa smärtan men skulle det vara bättre med värmevallningar och humörssvängningar? Inget av det lät särskilt lockande. Det hade varit en tuff sommar med ständig värk men på något sätt hade jag lärt mig att leva med det.

-Du ska inte behöva ha ont hela tiden, upplyste folk mig om. Nej, jag ska inte behöva ha ont men det betydde inte att det inte var så ändå. Jag hade ont, fast jag inte skulle behöva ha det och kanske var det något jag skulle komma att ha länge. Kanske alltid.

 

Jag slets mellan längtan efter en dag utan värk och rädlsan för vad tillfälligt klimakterie skulle kunna innebära. Allt onormalt, alla avvikelser och allt ta bort eller tillföra lät osunt för kroppen. Nya hormoner, färre hormoner, stoppa cykeln och starta om cykeln. Allt lät som om det bara kommer att förstöra det kroppen ska klara av själv. Att ta bort något som kroppen måste ha för att ägglossning och cykel ska fundera som det ska för att sedan återskapa det lät svårt.. och dumt.

 

Jag vågade inte chansa på att sätta kroppen i en sån obalans utan tackade tillsist nej till sprutorna och utredningen fortsätter för hur de ska kunna hjälpa mig på annat sätt. 

 

Någon som har någon erfarenhet av sprutorna?