. emilias endometrios

Nu. Ett halvår senare. Efter 6 månaders väntan. Efter flera ändringar och framskjutningar hit och dit har jag äntligen fått träffa min läkare. Maria, överläkare på kvinnokliniken. Läkaren som opererade mig där i början av Maj.

Jag har träffat flera olika läkare under hösten, blivit bättre och sämre, undersökts och fått mediciner men hela tiden har jag väntat och strävat efter det här. Att få träffa MIN läkare. Någon som kommer kunna finnas där, och känna till och veta min historia. Jag har insett att det kommer att bli många läkarbesök framöver, under lång tid framöver och det känns skönt att känna att man har SIN läkare, samma person varje gång. Någon jag kan lita på och vända mig till. Sjukdomen är något jag kommer ha hela mitt liv och Maria kommer vara min kontaktperson.

 

Vi pratade länge. Gick igonom allt från start till hur det är idag och även hur det kan komma att bli i framtiden. Hungjorde en grundlig undersökning på mig. Tog cellprov på livmodern, undersökte med utraljud och skickade även vidare mig till labbet där det togs ytterliggare 4-5 prover på mig. Vi pratade om mina symtom. Om min trötthet och nedstämdhet. Om mina smärtor och illamående. Om blödningar och andra förändringar i kroppen. Jag var stenhård, hon skulle få veta allt! Hon skulle få veta vad jag upplever alla dagar i veckan. Hur det är att leva med den här (ursäkta) skiten!

 

Maria reagerade skarpt på min nedstämdhet och sa att det ofta finns ett samband mellan smärtan och depressionen och att många med Endometrios lider då och då av depression. Hon skickade en remiss till en läkare som ska få "utvärdera" mitt tillstånd. Hon pratade om att jag ev bör äta tabletter för det.

Prover tog också för att se om jag har brist på något ämne som kan göra mig tröttare. Svar får jag per post framöver.

 

Så skickades jag hem. Mer än så kan hon inte hjälpa mig. Det finns inget botemedel för sjukdomen och starkare mediciner för smärtan vill hon inte ge mig. Det är inte hälsosamt. Hon vill fokusera på att göra mig piggare psykiskt så kanske jag kommer att kunna hantera det bättre menar hon. Jag får vänta och se. Till viss del känner man sig hopplös, som att ingen hjälp finns. Som att det är kört. En annan del av mig känner att det endå känns bra. Jag har lärt mig leva med det här nu och blir det värre har jag något att söka vård hos. Jag är inte helt utelämnad till olika, okunniga, läkare längre. Jag har min.