. emilias endometrios

Det finns inget som de kan göra för smärtan, tröttheten, illamåendet eller de övriga symtomen. Nu har de till och med sagt det rakt ut. Jag får inga fler tabletter. Ingen medicin, operation eller annan behandling kan de sätta in för att hjälpa mig med de dagliga symtomen. Det finns inget som kan hjälpa mig rent fysiskt när det gäller rmin endometrios. Så är det bara, säger dem.

 

Däremot har de börjats spekulerats i om det eventuellt sitter i huvudet på mig. Att det är psyket som spökar. Att jag framkallar alternativt förvärrar allt genom psyket. I min nedstämdhet, i mina tankar. Att en smärta som kanske fanns för några månader ligger kvar bara för att jag själv håller kvar den. Inbillar mig. Känner efter.

 

Nu ska jag behandlas för det istället. Genom samtal med psykolog.

En del av mig känner mig förrådd. Jag känner mig oförstådd och inte tagen på allvar. Plöttsligt är det mitt fel att jag plågas av denna värken varje dag. De menar att det inte längre är sjukdomen utan numera mitt psyke. Att det sitter i huvudet på mig. Det känns som att de tröttnat på mitt tjatande och skickar iväg "problemet" till nästa person. Att de försöker vända på det och tutta i mig att det istället är upp till mig hur ont jag ska ha. De tror inte att Endometriosen kan ge de här besvären jag beskriver.

 

"Din beskrivning av smärtorna är så mycket större än vad vi kunde se av utbredningen av Endometriosen inom dig". Så säger dem. Ändå är det känt att utbredningen av Endon inte alltid behöver ha ett samband med graden av symtomen. Tvärtom. Små endo-härdar upplevs oftast som VÄRRE än stora cystor för många. Jag antar att det är den lätta utvägen att säga något annat.

 

En annan del av mig håller hoppet uppe. Försöker hålla med. Försöker se en utväg. Jag tänker att det kanske är värt en chans. Att vad som helst är värt just nu och att jag bannemig aldrig kommer att ge upp. Är det samtal det enda de erbjurder så tackar jag ja till det. Jag måste testa allt, jag ska ta mig ur det här och jag är tacksam för all hjälp jag får.

 

Jag försöker tänka att min nedstämdhet gör allt svårare att hantera. Att det är DET jag får hjälp för. Att det som redan är oerhört svårt blir värre av min trötthet och brist på ork. Jag försöker hålla fast vid det och glömma vad läkarna säger till mig.

Skulle jag lyssna på dem skulle det betyda att smärtan och värken egentligen gått över. Att det blivit bättre egentligen men att jag numera inbillar mig. Att jag blivit van att ha värken där och därför tror att den är kvar. De frågar mig om jag märkt något mönster i smärtorna. Om jag kanske får mer ont när jag är ledsen? De pratar om en ond cirkel. Att jag har blivit ledsen för att jag haft så ont och nu "får ont" för att jag är ledsen, och känner efter.

 

Att det skulle vara så känns som ett slag i magen.

 

 

 

 

 

    

 

Sjuksköterskor med specifikationer, barnmorskor, läkare, gynekolog, specialister, undersköterskor, urolog, psykologer, överläkare.

 

Jag har träffat dem alla. Jag har fått remisser och recept. Jag har upprepat min historia åtskilliga gånger, blivit undersökt om och om igen. Blodtryck, urinprov, gynnundersökning, blodprov, cell prov. Det har varit samtal hit och dit, jag har skickats vidare från läkare till läkare. Jag har väntat i månader på nya tider, fått återbud. De har tappat bort journaler från mina besök, dubbelbokat tider och skickat hem mig pga förseninar.

 

Jag har träffat läkare som inte säger någonting och jag har träffat läkare som skrattar mig rakt upp i ansiktet. Jag har fått höra det västa och jag har fått känna mig obetydlig och bortglömd och dömd. Man har sagt att det inget finns något fel och man har sagt att jag kan vänta mig det västa.

 

Någonstans på vägen har jag tröttnat. Tappat förtroendet på något vis. Gett upp lite. Ingen kan hjälpa mig, de skickar mig bara vidare till nästa person. Idag ska jag till Gunvor, sköterska med specifikationer, och jag vet inte ens vad jag ska säga till henne. Jag har rabblat allt så många gånger och för varje gång tappar jag bort något, glömmer, historien blir lixom kortare och kortare för att jag inte orkar ta upp allt.

 

Jag väntar på en tid i flera månader, går till läkaren tillslut och går där ifrån med en tid för uppföljning tre månader senare. Framtills dess vet jag inte vad jag ska göra. Vänta på provsvar som aldrig visar på något. Vad väntar de på? Min sambo och familj brukar fråga vad de sagt på mina läkarbesök och varje gång vet jag inte riktigt. Inget konkret, inget vettigt och aldrig något som egentligen är till någon hjälp.

 

Om en halvtimme ska jag dit igen, fråga mig igen då och håll tummarna för att jag kan ge något svar denna gång.

Jag försöker leva ett normalt liv. Vara vaken som andra. Ha ett socialt liv. Äta och träna regelbundet. Jag försöker orka och hänga med. Jag försöker skratta på rätt ställen och vara med på roliga saker. Hela tiden kämpar min vilja mot min kropp som säger annat, men jag försöker åtminstonde.

 

"Man märker ingenting på dig", "det syns inte att du har ont", "man glömmer bort att du mår dåligt". Det är meningar jag får höra hela tiden. Från folk runt omkring mig. Sanningar som jag är mycket medveten om. Det märks inte alltid på mig, att jag dagligen (mer eller mindre) lider och kämpar mot min sjukdom. Det syns inte -för att jag vill inte visa det.

 

Skulle jag öppna upp mig, börja prata om det eller låta folk se hur det påverkar mig, då skulle många nog bli förvånade. Kanske till och med rädda. Ibland vill jag bara gråta, mycket, och länge, och högt. Ibland gör jag också det. Jag måste lixom ibland få uttrycka mig. Jag måste få bli arg och frustrerad och svag och ledsen -jag med. Precis som ni och andra där ute i världen. Däremot kan jag inte tillåta det hela tiden. Nästan alla dagar måste jag vara stark och glad och pigg. Jag måste vara för mig, påhittig och rolig. Jag måste vara smart och snabbtänkt. Jag måste vara tålmodig och koncentrerad. Också precis som ni. Så är det bara.

 

Jag är trött och utmattad. Jag är ledsen och arg och rädd. Jag har ont, ständigt. Jag känner mig ensam och oförstådd. Jag försöker träna men efter varje träningspass blir jag liggandes med svåra smärtor i magen. Huggande, svidande, ilande. Jag äter även om min aptit är dålig. Jag försöker leva ett socialt liv även om tröttheten gör varje aktivitet eller socialtumgänge rätt påfrestande. Jag går till jobbet 9 timmar om dagen, försöker vara tålmodig med alla, försöker göra ett bra jobb.

 

..Men det jag jobbar mest med, lägger mest energi och vilja på, är att vara en bra flickvän och sambo för min bättre hälft, Viktor. Han lever med mig större delen av dygnet och är mig närmast. Det gör också att han får ta de tillfällen jag faktiskt inte orkar. Eller när tröttheten, och smärtan bubblar upp ur mig fast jag inte vill. När jag tappar kontrollen och får kvällar där jag bara är ledsen. Eller irriterad och arg. Han är så otroligt tålmodig med mig. Förstående fast han egentligen inte kan förstå. Han är stöttande och klok och stark.

 

Varje dag kämpar jag för hans skull. Varje dag försöker jag komma ihåg vem jag egentligen är, jag försöker hålla fast vid den person han blev förälskad i, den person han älskar. Han är anledningen till att jag inte tappat kontrollen helt. För att jag vill vara den bästa för honom.

 

Kan ni förstå att jag får älska den bästa människan? Vilken tur jag har mitt i allt skit.