Jag tänker tillbaka
Jag läser igenom det jag har skrivit hittills i min blogg och det får mina ögon att tåras. Det är många känslor som väcks inom mig. Många hemska minnen som gör sig påminda. Jag känner ett tryck över bröstet här där jag sitter och jag vet att det är medlidandet inom mig. Medlidandet för mina endosystrar som kämpar med sin sjukdom och medlidandet för mig själv som också kämpat som en dåre det senaste året och många år innan det. Det har bannemig inte varit lätt, det har faktisktisk varit riktigt tufft.
Jag känner ett tryck över bröstet och det bubblar bakom ögonen på mig när jag minns min rädsla som jag hade över framtiden. Över vad skulle komma att vänta mig. Jag har jobbat mig igenom dagliga smärtor med oron vad de egentligen innebar för mig, hur mycket de påverkade min kropp negativt. Vad det vad för fel inom mig, om något stod rätt till överhuvudtaget. Jag fick förlita mig på mina egna insikter, vad jag hade lärt mig, vad jag hade delat för erfarenheter med andra endosystrar och till viss del vad läkarna sagt till mig (även om mycket därifrån behövdes tas med en nypa salt). Jag fick förlita mig på min tro på framtiden och hoppet jag hade om att jag skulle kunna åstakomma vad jag vill oavsett min sjukdomssituation.
Jag läser lite till bland mina inlägg och inser vad mycket som hänt sen dess! Hur långt jag har kommit, allt vad jag åstakommit och lyckats med. Jag sträcker på mig lite, sluter ögonen och tänker på hur oerhört tacksam jag är. Tacksam för min familj och vänner som stöttat mig, haft tålamod med mig, trott på mig och hoppats för mig. Tacksam för stjärnskotten (äve om de var få) inom vården som faktiskt lyssnat på mig, besvarat mina frågor och hjälpt mig. Tacksam för mina endosystrar som delat med sig av sina erfarenheter, gett mig råd och stöttning, hjälp. Jag tänker att jag är tacksam för alla men också hur tacksam jag är för mig själv.
Utan allas hjäp hade det inte varit mycket av mig idag men det är faktiskt jag som har kämpat och det är jag som har lyckats! Jag tänker på den styrkan jag måste ha inom mig. Att jag inte gett upp även om hjälpen varit näst intill obefintlig i många fall. Jag sluter mina ögon igen och smakar på tacksamheten över mig själv. Tar åt mig. Sträcker på mig. Bra jobbat emilia. Du är en hjälte.
Kommentarer
Trackback