Jag tycker att det är orättvist
Det har gått snart ett år sedan jag fick diagnosen om Endometrios. En diagnos som skulle komma att vända upp och ner på mycket i mitt liv. Ett besked som skulle tvinga mig att prioritera, ändra och lära mig mycket. Lära mig om livet och att inte ta min kropp förgivet. För mig, lika som för många andra Endosystrar, kom Endometriosen med mycket rädsla, oro och orättvisa. Det är inte bara jag, utan många (kanske de flesta) som iallafall till en början förknippar sjukdomen med barnlöshet. Endometrios är, som det betyder, en livmoder-sjukdom. Det är framförallt över det kvinnliga organet, dvs livmodern, äggledarna, äggstockarna som sjukdomen sätter sig, även om det i vissa fall även kan sprida sig till övriga organ.
När man har en livmodersjukdom är det väldigt svårt att inte tänka tanken. Kommer jag kunna bli gravid? På familjeliv finns 100-tals forum om rädslan för ofrivillig barnlösshet. Alla trådar om Endometrios ligger under kategorien "svårt att få barn", vilket säger ganska mycket i sig. Egentligen har vi undersökningarna och vetenskapen på vår sida. Den går inte emot oss, även om den tydligt visar en ökad risk för infertilitet. Det är fler som faktiskt kan få barn än de som inte kan det. Kom ihåg det tjejer.
Jag har många gånger fått påminna mig själv om att hålla hoppet uppe. Att komma ihåg alla bra historier jag hört, att fukusera på siffrorna som visar min chans hellre än min risk. Att ha familj och vänner runt omkring som också påminner mig och tror på mig är inte bara väldigt skönt utan är för mig även en förutsättning för att jag inte ska tappa det totalt. Hoppet. Det har varit lite upp och ner detta året och är det fortfarande även om jag måste säga att det känns mer bra än tufft just nu. Jag känner mig generellt starkare och piggare och det hjälper mig med det övriga.
Att få ett barn är för mig en välsignelse. Det är något underbart och ovärdeligt. Att få barn är något jag alltid önskat men aldrig tar förgivet. Att bli mamma innebär att man har en livsuppgift och man ska vara redo att ta på sig den rollen. Barn ska vara älskade och trygga, de ska ha en stabil grund att växa upp på och de ska få känna glädje och lycka. Det är allas uppgift som mamma att se till att det blir så.
Det är när jag ser motsatsen som jag blir arg och ledsen. När folk som knappt blivit vuxna själva sätter barn till värden för att de tycker att de är söta. Eller när personer gör abort efter abort för att de slarvat med skydd. När det finns personer som tänker "Om jag blir gravid kan han inte lämna mig". Det är när folk sätter barn till världen av fel anledning. När barn kastas mellan olika föräldrar för att ingen av den hunnit "leva sitt liv" innan de fick barn. När föräldrar skriker och slår sina barn. Eller inte talar till dem alls.
Då blir jag ledsen och arg. Jag blir arg för de här barnens skull och jag blir ledsen för att det finns människor som får barn när de inte ens vill ha dem, medan jag och flera andra står här och inte ens vet om vi KAN få. Vi är många som inte vill något hellre än att bli mamma en dag men av någon anledning kanske inte kan få barn och det är det som gör ont i mig.