. emilias endometrios

Här kommer ett litet kärleksbrev. Ett tacksamhetsbrev. Ett uppskattningsbrev. Det är inte till vem som helst. Inte heller till bara en person. Nej, det är till rätt många faktiskt. Följande ord är känslor och tankar direkt ifrån hjärtat och det är riktat till de starkaste, tuffaste personer jag känner till, mina Endo-systrar.

 

Egentligen finns det ingen i min bekantskapskrets som har Endometrios. När jag ser mig omkring så är jag faktiskt rätt ensam i min sjukdom. Familj och vänner är stöttande men hur mycket de än försöker eller vill så är det svårt för de att förstå. Det är här jag är tacksam för er tjejer. Hur ont det än gör i mig när jag läser om era historier, eller hur arg och ledsen jag än blir av att höra hur mycket ni plågas, eller hur illa behandlade ni blir så är jag glad att ni finns. Jag är glad och tacksam att ni delar med er och jag är glad att jag inte måste stå helt ensam i det här. Inte helt och hållet ensam.

 

Det är svårt att vara stark och tuff alltid när man ständigt måste ha ont. När vanliga, normala aktiviteter som att shoppa med sina vänner eller ta hand om ens syskonbarn ska behöva göra en totalt utslagen och liggands med smärtor, illamående och feberkänslor. Man förundras ofta över hur man på något sätt lyckas fortsätta vidare. Man traskar lixom på i livet så gott man kan och på något vis klarar man av det hyfsat bra. Det måste ju bara gå, vad skulle det annars vara värt. Livet rullar på och man klarar av det, men det betyder inte att det inte är tufft. Tvärtom, när dagarna blir veckor och veckor blir månader är det inte så lätt längre. Inte för någon av oss.

 

Jag känner ett sånt oerhört stöd från er tjejer. Jag känner gemenskap mitt i allt det svåra. Det finns så många där ute som har det betydligt värre än jag och ändå orkar ni ta er tid, engagemang och energi till att vara aktiva på sociala medier som forum, bloggar och Facebook. Ni delar med er och öppnar upp er. Svarar till förvirrade tjejer. Skriver om saker ni lärt er genom fakta och vetenskap. Saker ni lärt er genom egna erfarenheter. Ni tipsar och varnar och stöttar. Var får ni den styrkan ifrån? Snälla säg mig, hur kan ni vara så oegoistiska när ni jobbar så med att bara ta er igenom vardagen?

 

Jag vill ge er alla en guldstjärna. Jag vill ge er en stor kram och ett stort tack. Ni hjälper mig varje dag. Genom att skriva på familjelivs forum, genom att kommentera på min blogg eller ta kontakt med mig på Facebook. Jag har lärt mig så mycket. Jag har fått tips och råd. Framför allt så har jag lärt mig att jag aldrig behöver känna mig ensam, för ni finns där med det störta hjärtat jag känner till. Vi är systrar i det här. Vi möter Endometriosen med allt vad det innebär tillsammans. TILLSAMMANS.

 

Jag är tacksam för vad ni gör för mig och jag hoppas att jag genom mitt engagemang på forum och i mina ord på den här bloggen kan hjälpa er tjejer men det lilla jag har att erbjuda. Att ni bara läser betyder mycket och varje kommentar går rakt in i hjärtat på mig. Jag öppnar upp mig här. Jag skriver om mina erfarenheter och tankar och jag hoppas att någon kan finna hopp, stöd och förståelse från det jag skriver.

 

Jag ber för er. Jag hoppas på er. Jag hejar på er.

Inget är banne mig omöjligt och alla kan uppnå vad de vill. Jag tror på det.

 

Tack!