. emilias endometrios

 

Du som kanske tror att mina stilla ögon, stela kropp och spända min beror på att jag försvinner in i en fantasi värld då och då eller att det beror på att jag blir okoncentrerad. Du som inte vet att min kropp reagerar så när jag förbrilt försöker jobba mot den huggande smärtan som plötsligt strålar från en äggledare rakt ut i ryggen. Du som tänker att jag är lat som inte tränat på evigheter för att du inte känner till att jag blir liggandes vid fysisk ansträngning. Du som ibland blir upprörd över att jag inte hör av mig lika ofta längre, eller för att jag nu förtiden hellre stannar hemma än hänger med på fest. Du som tror att jag inte bryr mig längre när jag egentligen stoppas av ett energilöst psyke och utmattad kropp. Du som blir förskräkt av mitt humör som går upp och ner över en minut, eller över mitt tålamod som ibland är dåligt. Du som tycker att jag är överkänslig som börjar gråta mot minsta lilla motgång. 

 

Förlåt mig. Jag ber om ursäkt för mitt beteende ibland. Jag ber om ursäkt för att du hamnar i kläm när du inte ens vet varför. Jag ber dig att ha tålamog med mig. Jag vill påminna dig om att ha öppetsinne och komma ihåg att alla inte har samma förutsättningar alltid. Jag vill upplysa dig om att det ibland finns underliggande anledningar även om man inte pratar högt om dem. Snälla, förlåt mig för att jag beter mig annolunda än tidigare. Att vissa saker ibland verkar ske på mina villkor för att jag inte orkar varje gång. Snälla, ge mig lite tid, lite tålamod och lite stöd. Lita på att jag försöker så gott jag kan, för det gör jag verkligen. Jag vill vara den du vill att jag ska vara. En person med samma förutsättningar som alla andra men ge mig förståelse om jag inte alltid kan. Jag ber dig notera de dagar jag är mitt pigga, starka, glada jag, och att komma ihåg att det är vem jag är. Den jag varit och alltid kommer att vara.