. emilias endometrios

Endometrios är en så kallad dold sjukdom. Den syns inte utåt. Det är svårt för personer runt omkring att se och märka vad man lider av. Dessutom är det få som ens hört talas om Endo. Det gör därför att man känner sig rätt ensam. Det är svårt att prata om det och det är svårt att känna sig förstådd. Även jag har svårt att förstå, trots att det är något jag har i min egen kropp.

 

När man söker på internet om Endometrios så står det väldigt lite om det. Orsaken varför man drabbas av det är fortfarande oklar och Endometrios är också en sjukdom som det inte finns något botemedel för. Detta gör att det är svårt att skaffa sig kunskap om vad som händer i ens kropp vilket är väldigt jobbigt för ett kontrollfreak som mig. Att ha koll är en trygghet men nu är jag rätt utelämnad till ovissheten. En daglig oro växer inom en.

 

Att vara sjuk i Endo innebär inte att ens liv eller kropp blir på ett visst sätt. Det finns så många olika symtom och varianter. Alla Endo-systrar har sin egen sjukdomshistoria och vissa liknar inte ens varandra. Man kan aldrig veta vad man har att vänta sig och mitt i all ovisshet och oro bli detta även en sorts befrielse. Det kan gå bra. Jag kan komma att slippa all smärta. Jag kan kanske få barn utan problem och jag kommer kanske kunna leva ett liv som om jag vore frisk. Det är tack vare det som gör att man, trots allt, fortfarande kan hålla hoppet uppe. Det är så sjukdomen aldrig kan ta över ens liv. För att man vet att det inte behöver sluta på ett visst sätt.

 

Jag är fortfarande i början av min sjukdomshistoria och jobbar fortfarande på att lära mig att hantera allt nytt jag möter. Ena dagen är aldrig den andra lik och än har jag inte kunnat hitta något mönster när det gäller varken smärtan, nedstämdheten, blödningen eller illamåendet. Kanske kommer jag aldrig komma på det.