. emilias endometrios

Vilken vändning. Vilken skillnad. Vilken frihet!

 

Jag orkar ta vara på mitt liv. Förstå mig rätt nu och ta det nästan med en nya salt. För mig känns det här revolutionerande medan det för någon annan är en självklarhet. Jag orkar nämligen vara vaken mer än jag gjort på senaste 7 månaderna. Jag orkar att vara vaken när jag kommer hem från jobbet och jag orkar vara vaken längre än 22.00 på kvällen. Det tar till och med 10 minuter innan jag somnar när jag lägger huvudet på kudden. Kan ni tänka er!

 

Det är nästan skrattretande och löjligt. Kanske svårt att förstå varför jag jublar och ger en high five över an sån liten sak. För mig är det så otroligt skönt. Ni anar inte. Jag kan inte beskriva hur tufft det är att ständigt ha tröttheten över sig. Att alltid känna sig utslagen om det så är morgon, dag eller kväll. Utan sömn, med sömn -ingenting har hjälpt, det har aldrig varit någon skillnad. Det har varit svårt att hålla koncentrationsförmågan uppe. Vardagliga saker som att handla eller hänga upp tvätt har sugit musten ur mig. Bara tanken på det ar gjort mig gråtfärdig. På riktigt. Att vara så trött och tömd på energi gör att man känner gråtfärdig nästan jämt. Frustrerad att man inte orkar. Känner sig tråkig för att man inte vill, eller gör, eller sätter igång. Roliga saker har inte varit lika roliga längre  och saker som fått mig att skratta innan har på senaste tiden snarare fått mig på dåligt humör.

 

Den senaste veckan har det ändrats lite. Jag sover fortfarande på lunchen känner mig lite mör på kvällarna men jag måste säga att tröttheten inte alls är den samma länge. Efter jag ätit antibiotikan har jag känns mig mycket piggare. Gladare. Jag vet inte vad det beror på eller hur länge det kommer att vara men just idag är jag glad över att få känna mig som människa igen. Smärtorna blir lättare att hantera med lite mer energi i kroppen.

 

Tack!