. emilias endometrios

Jag ska försöka förklara vad som händer. Vad jag känner inom mig. Det är inte så enkelt. Det är faktiskt rätt svårt. Ena stunden känner jag på ett visst sätt och andra stunden ett annat sätt. Det kommer och går, tröttheten, smärtan och de stunder jag faktiskt känner mig rätt (förhållandevis) pigg.

 

Jag kommer att använda mig av ordet `anfall´. Mest för att det är det enda ordet som på något vis kan beskriva allt på bästa sätt. Sen finns det ju andra ord som exempelvis; skov, toppar, sämre perioder, attacker, häftiga sjukdomsutbrott osv. Med anfall menar jag när smärtan plötsligt går från molande och distraherande men inte krävande till riktigt påtaglig, huggande och gör mig både andfådd, yr och illamående. Det kan hända över en minut men det kan också komma stegrande mer och mer.

 

Under majoriteten av alla dagar och under största delen av dagarna känner jag den molande värken. Den sitter över hela bukhålan över bäckenet och ut över ländryggen. Det är den värken jag lärt mig leva med. Den jag känner av ständigt men som inte behöver påverka mig allt för mycket i vardagen. Det är egentligen inget särskilt som orsakar den. Inget tillfälligt fel som behöver behandlas. Den finns där nu och kommer troligtvis alltid att göra det. Jag har haft endometrioshärdar över livmodern som bränts bort genom operation. Kvar är små ärrvävnader och det är dem som irriterar nervtrådarna och skickar signaler till hjärnan att det fortfarande finns något kvar i bukhålan som behöver bekämpas. Alla de vita blodkropparna som skickats till området skapar inflammation och det ger mig den här värken över hela bäckenet och dessa sjukdomskänslor som jag har dagligen.

 

Sen kommer de där perioderna där antalet bättre dagar minskar och där anfallen (som vi nu kallar det) blir fler. De dagarna sover jag inte bara 10-11 timmar/dygnet utan där somnar jag även rätt ofta på eftermiddagen efter jobbet också.

 

Vid ett anfall hugger det till i bukhålan på mig. Om och om och om igen. Ibland känner jag det tydligt på sidan över ena äggstocken ibland ä det centrerat vid livmoden. Det känns huggande och ilande och svidande på samma gång. Det blir omöjligt för mig att räta på mig. Smärtan strålar rakt ut i ryggen på mig. Långt mer i ländryggen, beder ut sig över skinkorna och svanskotan. Det är svårt att sätta fingret på det. Smärtan är för intensiv, pulserande. Jag känner hur smärtan bubblar upp inom mig, vill ut. Jag blir illamående och darrig i knäna. Jag vet inte hur jag ska ligga eller sitta eller stå, jag står lixom inte ut. Ibland ligger jag på mage med värme över ländryggen. Ibland har jag legat i Viktors knä så har han fått massera mig övre nedre delen av ryggen men oftast kan jag inte annat än att ligga i fosterställning. Så liten som möjligt. Med knäna tätt intill bröstet, med värme över magen och höften. Ligga så tills att jag somnar helt utslagen eller tills smärtan så småningom lugnar sig. Mattar av. Kvar blir inte mycket av mig mer än total trötthet.

 

Kanske sover jag lite. Hoppas på att jag hinner bli pigg innan nästa anfall kommer.