. emilias endometrios

Jag skriver bland om tårar som bubblar upp inom mig, trycker på. Att jag blir ledsen av vad läkarna berättar för mig eller över smärtan som förstör mig, plågar mig. Jag känner mig ledsen och sårbar och rädd men inte heller det, precis som sjukdomen, syns alltid utanpå mig. Det rinner inga tårar, men jag är ledsen ändå. Ibland.

 

Jag har haft så ont de här senaste dagarna. Varit ledsen och hjälplös och trött. Det är jobbigt. Det är jätte tufft. Det gör så ont så helst vill jag bara gråta hela tiden. Svära för att jag inte orkar mer. Min kropp får aldrig slappna av. Den jobbar och sliter och kämpar och försvarar sig hela tiden. Det är utmattande. Avsträngande. Jobbigt. Jag kan aldrig sluta. För att det funkar inte så. För att smärtan slutar inte. Det håller i sig, och ligger kvar, och fortsätter.

 

Sen kommer han hem. Den där snygga, roliga, energisugande, dryga, krävande mannen som gör mitt liv underbart. Som irriterar mig och retar mig och älskar mig och är snäll mot mig. Han får mig att tänka på annat, han påminner mig om att leva mitt liv några minuter utan smärtan. Lär mig att förtränga den. Om det så är genom att vika sig bubbel av skratt eller att vilja slita av sig håret för att den där mannen driver mig till vansinne.

 

Kan låter mig inte klaga, för då får jag skylla mig själv. Jag får inte sjunga för då håller han för öronen. Jag får inte prata för mycket för då höjer han volymen på tv:n. Ändå låter jag honom bre smör på fel sida på smörgåsen, ligga över mig som en 1000 kg valross på nätterna, fisa och äta tacos med sked fast man ska äta med gaffel. Han har det så himla bra och driver mig ändå till vansinne och trots allt älskar jag honom så mycket att jag knappt vet vad jag heter.

 

Han befriar mig från det som är jobbigt. Låter mig andas emellanåt. Låter mig leva ett normalt liv utan sjukdomen om det så är för en kort stund. Han gör mig starkare och piggare och gladare.

Kan det vara sant att jag får älska honom?