. emilias endometrios

Mina förvärrade buksmärtor berodde på en urinvägsinfektion. Det släppte tillsist när jag ätit antibiotika några dagar och idag gör jag min tredje dag på jobbet sedan sjukskrivningen. Jag är tillbaka till den molande värken nu. Den jag lärt mig leva med. Det är nästan så att jag inte tänker på att nämna den när kompisar, familj eller andra frågar hur det är med mig.

 

Det är svårt att förklara hur det tillsist blir när man gått så länge med ständig värk. Man blir lixom dåsig och mör men det är inget man relaterar till smärtan. Utan snarare till allmäntillståndet. Som en måndagsmorgon innan man kommer igång riktigt på jobbet. Eller en söndags eftermiddag efter en sen uppesittarnatt under lördagen. Skillnaden är att i det här fallet kommer man aldrig igång. Om det är någon som frågar så är ju läget generellt ganska bra. Eller det är som det är. Som det kommer att vara.

 

Jag har ont. Varje dag, men det är inte förrän det kommer ett anfall med strålande, huggande, ilande smärta som jag känner att det är värt att nämna. Eller om det börjar rinna blod ur mig, utan att jag vet anledningen. Eller när illamåendet sköljer över mig och gör mig yr och svimfärdig. Då kommer jag att nämna det. Övrig tid gör det bara ont. Ni vet, som vanligt.