. emilias endometrios

Dagen hade varit som en helt vanlig dag. Jag hade jobbat och tränat och handlat. Inget märkvärdigt eller ovanligt. Det molande värken i magen malde på, också precis som vanligt. Något jag numera inte reflekterade över. Jag och Viktor låg och snappade på tv:n innan vi skulle till att släcka lampan. Det var då den molande värken i bukhålan ändrades. AJ, vad ont det började göra. Det gick från molande till påträngande och svidande på bara någon minut. Okej, håll ut, hann jag tänka för mig själv. Det går nog över snart. Andas.

 

Men det gick inte över. Det blev bara värre. Jag kände hur min kropp började försvara sig. Jag kunde känna hur temperaturen steg inom mig och gjorde mig alldeles yr. Kanske behövde jag kissa? Jag gick upp på toa ,sköljde iskallt vatten i ansiktet och försökte kissa, men inte en droppe. Istället gick jag tillbaka till sängen och vid det här laget var smärtan så extrem att jag började tappa kontrollen. Det sved och ilade och högg i bukhålan på mig. Mer och mer, starkare och starkare. Min kropp gick på högvarv, min temperatur var skyhög inom mig men jag skakade som ett asplöv hela jag av smärtan.

 

Tillslut visste jag varken ut eller in, vart jag skulle gå, hur jag skulle ligga. Smärtan strålade ifrån djupet av bukhålan rakt ut i ryggen och det kändes som att den inte fick plats inom mig. Som att den växte och tryckte på. Förstår ni? Den strålade och bubblade upp i mig och innan jag visste ordet av det så låg jag över toalettstolen och kräktes som ett barn. Jag kräktes och rullade runt på golvet, grät och åmade mig om vartannat. Nu dör jag, tänkte jag.

 

Viktor kände sig nog lika hjälplös som jag. Han ringde sjukvården och de skickade meddelande till akutmottagningen att vi var på väg in. Under tiden hade jag lyckats krypa in i duschen i ett desperat försök att kyla ner mig själv. Svetten rann ner för ryggen på mig. Det gjorde så ont inom mig. Jag var helt säker på att jag skulle ramla ihop snart. Jag var helt svimfärdig och Viktor fick lyfta mig under armen och hjälpa mig.

 

Det måste ha synts utanpå mig hur mycket jag plågades för jag fick komma in på akuten förvånande snabbt. Sköterskorna tog temp och blodtryck och ställde ett flertal frågor innan jag slutligen rullades in i en sal i väntan på läkare. Jag kunde inte sitta still, jag kunde inte ligga och jag orkade inte stå. Jag la mig på golvet, låg böjd över sängen, satt ihop kurad som en boll. Fick två kuddar, slängde iväg två kuddar. Ställde mig, la mig, sträckte på mig och böjde ihop mig. Ja ni förstår.. Ingenting hjälpte.

 

Till sist kom läkaren äntligen in i salen där jag låg och det skulle visa sig vara samma läkare som gav mig diagnosen för 7 månader sedan. Johan.