. emilias endometrios

Det är inte bara personligt. Många gånger är det också rätt generande och pinsamt. Lite skamligt. Framförallt så är det ofta väldigt jobbigt och ibland tar det över mig helt och hållet. Jag ska försöka förklara det även om det är ganska svårt att sätta ord på det. Min depression.

 

Jag är uppväxt i en familj där vi alltid haft lätt att prata om känslor. Jag har lätt att förstå andras och jag har själv alltid haft mina egna känslor "på utsidan". Det vill säga, jag gråter när jag känner mig ledsen och jag skrattar när jag känner mig glad. Det finns de människor som hanterar sina känslor inom sig, sluter sig lite och utstrålar inte så mycket av det. Så funkar inte jag, jag måste snarare ut med allt inom mig. Rädsla, sorg, besvikelse, glädje -allt verkar synas utanpå mig. Att skriva om min sjukdom är ett sätt att få ur mig den delen av mitt liv. Att pussa och krama och följa efter min sambo vart han än går där hemma är ett sätt att få ur mig en annan känsla, denna gång kärlek. Så funkar jag, andra funkar på annat sätt, inget sätt är bättre eller sämre.

 

När jag fick diagnosen Endometrios i Maj -13, för 7 månader sedan rördes mycket om i mitt liv. Jag hade haft min plan i livet och plöttsligt ändrades alla förutsättningar. Jag har gått igenom många steg i hanteringen av sjukdomen under dessa 7 månader. Från att till en början hamna i någon sorts likgiltig chock, för att sen bryta ihop i förtvivlade sammanbrott, till att slutligen komma in i ett sorts tröttsamt tillstånd utan större förändringar.

 

Direkt efter beskedet av diagnosen var jag till en början fast bestlutsam om att jag aldrig kommer kunna få barn. Att det var kört för mig. Att mina drömmar sen barnsben om ett sagoligt bröllop och massa små bebisar aldrig skulle få bli min verkligenhet. Jag kunde vakna på nätterna av att jag skrek rakt ut "Jag vill inte, du får inte, jag kan inte". Att jobba med barn varje dag blev en plåga och en påminnelse om att jag aldrig kommer kunna få egna. Jag var ledsen och rädd och förtvivlad.

 

Efter en tid kunde jag landa och lyssna på folk runt omkring mig. Jag kunde ta till mig något annat än det värsta. Jag började på nytt jobb och köpte ny lägenhet och fokuserade mycket på det. Jag började känna hopp om operationen som skulle förändra allt. Den skulle komma och ta bort alla symtom och göra mitt liv till det normala igen. JAg bestämde mig för att operationen skulle lösa allt. När mina symtom istället fortsatte efteråt och stegvis blev värre tappade jag hoppet en aning igen. Smärtan bredde ut sig, tröttheten sköljde över mig och kroppen kändes tyngre och tyngre.

 

Det var här, någon gång i mitten på sommaren som jag slutade känna igen mig själv. Min nedstämdhet började inte bara påverka mig själv utan även folk runt omkring mig. Jag hamnade i en depression och hur det kändes och påverkade mig, det får jag fortsätta med i nästa inlägg .